Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

Som parkvakt och guide på Blå Jungfruns nationalpark

 

Skrivet på Ölands Folkhögskola vintern 1955

 

Mitt ute i Kalmarsund, mellan Öland och Småland, ligger den ensliga klippan Blå Jungfrun eller ”Blåkulla” som är det vanligaste namnet.

 

Få öar i Norden har en sådan plats i sagan och folkmyten som ”Blåkulla”. Det var där som hin håle höll till. Och det var där som sjöjungfrur och andra andeväsen hade sina hem.

 

Onekligen ser ”Blåkulla” väldig och skräckinjagande ut även för en nutida iakttagare. Brant reser sig klippan ur havet och når med sina 87,5 meter högt upp i skyn. Den är ett säkert märke för sjömännen, då den vid klart väder, synes på avstånd av tio mil eller mera. Det ser då ut, som om den svävade fritt mellan himmel och hav, och de som en gång sett detta förstår säkert varför för i tiden så många myter berättades om ”Blåkulla” och de mystiska väsen som bebodde ön.

 

Sommaren 1955 var jag parkvakt och guide på denna egendomliga ö och det är om detta, som jag här skall berätta.

Egentligen var det en stor tur, att jag fick sysslan som vaktman. Så här efteråt kan jag säga, att en så härlig sommar får jag nog aldrig mera uppleva. Jag hade ett fritt och självständigt liv. Ibland kände jag mig som en riktig Robinson Cruse och jag fick mäktiga intryck av den stora tysta och vilda naturen.

 

Vad det gäller vaktsysslan så hade jag inte så mycket att göra. Min huvudsakliga uppgift var att se till att besökande turister inte förstörde något eller skräpade ner i naturen.

 

Blå Jungfrun blev nationalpark 1925 och en sådan skall vara orörd av människohand. I synnerhet när det finns mycket intressant att studera för botaniker och geologer.

Jag måste emellertid säga, att de flesta turisterna skötte sig mycket bra. Det är kanske ett gott tecken på, att svenskarna börjat få upp ögonen, för hur man skall uppträda i naturen.

 

Den 15 juni skulle jag tillträda sysslan, men den 15: e och några dagar framåt, blåste det full kuling. Först de 22: e var vädret så lugnt, att kronojägare Gertman och jag tillsammans med Nils G Nilsson eller ”Nisse Höger” som han kallas i Byxelkrok, kunde packa ner mina saker i Nisses präktiga motorbåt och vända stäven mot ”Blåkulla”.Vädret var fint och ön syntes som en halv glob långt borta. Efter en timmes gång tyckte vi att det inte var så långt kvar. Den väldiga klippan syntes så nära. Det kunde knappast vara mera än en kilometer kvar. Men vi bedrog oss. Tiden gick och båten fortsatte framåt med 6 knops fart, men närmare ön kom vi inte. Det var som om den flutit ifrån oss, eller som det var en hägring. Det var något hemskt och storslaget med den väldiga klippan och jag tänkte på vad Carl von Linne´ en gång hade sagt. ”Ty om någon ort i världen ser hiskelig ut, så är visserligen denna en av de grymmaste.” Jag höll med honom. Redan på så här långt avstånd tyckte jag, att det stod egendomliga jättar lutade mot bergväggen. Jag lånade Gertmans kikare och vände den mot två av jättarna. Jag ryckte överraskad till. Var det människor, jättar eller stora stenar?

På den frågan fick jag inte svar, förrän vi en halvtimme senare var alldeles intill ön. Det var stenblock, men vilka block! De var fem/sex meter höga och stod på kant liksom uppställda käglor.

 

Vi följde klippväggen på ett par hundra meters avstånd, tills vi kom till öns sydöstra sida. Där skulle vi iland, för där låg vaktstugan någonstans i den djungelliknande lövskogen. Efter en del besvär, lyckades vi komma iland med alla mina saker, och så hjälptes vi åt att bära upp dem till stugan. Det var många prylar, först och främst proviant till exempel massor av vakuumtorkat och konserver. Vidare salt sill, hårt bröd, havregryn, mjöl av alla sorter, torrmjölk, potatis, ärter, och mycket annat, som kunde hålla sig friskt i månader. Naturligtvis hade jag med massor av kaffe. Hur skulle jag stackars kaffevän, kunna klara mig utan och tänk om jag blev tvungen att bjuda häxorna av den goda kaffetåren.

 

Annan utrustning som jag hade med, var radio, förbandslåda, några böcker, ett båtspel och så det viktigaste av allt nämligen två fyrtioliters krukor med vatten. Det fanns nämligen inget vatten på ön i någon större mängd. Visserligen fanns två källor, men vattnet i dem var så fosforhaltigt att det inte gick att använda.

Vaktstugan som i två månader skulle bli mitt hem, var inte stor men den verkade väl underhållen. Den låg på en jämn plats omgiven av ogenomtränglig lövskog. Man såg ingenting, förrän man var alldeles intill den rödfärgade stugan som vilade på en hög och stabil grund av granitblock. Under stugan fanns en källare. Den var sval och rymlig, så maten skulle nog hålla sig frisk hela sommaren. Vi låste upp dörren och fällde ifrån fönsterluckorna. Stugan bestod av ett enda rum ungefär fyra ggr. fem meter. Vid ena långsidan fanns två dubbelsängar och vid den andra, en enkelsäng och ett litet fönster. På kortsidan mot sjön, fanns ett ganska stort fönster, som var uppfällbart. Vid den andra kortsidan fanns en rostig järnspis. Hela rummet var ljust och jag kände att jag skulle trivas.

 

Sedan mina vänner och jag gjort i ordning inomhus och druckit kaffe, var det dags för dem att bege sig tillbaka till Byxelkrok. Det var med en underlig känsla jag följde dem till båten och vinkade farväl. Nu var jag ensam på en öde ö mitt i havet och miltals från civilisationen. Hur skulle jag klara av att vara totalt ensam? Skulle jag längta till människor, när jag om kvällarna såg ljus från båtar som passerade. Sådana tankar virvlade runt i mitt huvud, när jag såg motorbåten bli mindre och mindre och till slut försvinna mot Ölands avlägsna landstrimma.

 

De följande dagarna gjorde jag strövtåg över hela ön. Ifrån stugan gick det stigar åt olika håll. En stig gick till toppen förbi öns största grotta ”Jungfrukammaren”. Där hade stenåldersfolk och sjörövare hållit till i gångna tider. En annan av stigarna gick till ”Kyrkan” som också kallades Heidenstams grotta. Där firade Verner von Heidenstam sitt bröllop 1903 och bland hans gäster märktes Gustaf Fröding, Albert Enström, Per Hallström och Birger Mörner.

Jag skall aldrig glömma första gången, jag följde en av dessa slingrande stigar. Runt omkring stod skogen så tät, att man knappast kunde ta sig fram. På en del ställen var stigen så smal och igenväxt, att man fick tränga sig fram genom snåren och på andra ställen, fick man klättra över jättestora stenblock. Träden och stenblocken hade de mest fantastiska formationer. Grenarna var knotiga och förvridna. De sträckte ut sig som ondskefulla armar åt alla håll. En del av blocken stod på kant och det verkade osäkert, om de skulle stå kvar, eller om de skulle falla och krossa det ynkliga människokrypet, som likt en mask krälade fram på stigen. Allt tycktes ha något av stelnad skräck i sina ställningar. Man fick känslan av att ha kommit till en djungel eller till en annan värld. Vad som gjort träden så förvridna var naturligtvis vinden som i århundraden hade härjat och danat om efter naturens lagar. Jätteblocken var också ditsatta av naturkraften inlandsisen, som för tio tusen år sedan gick över vårt land.

 

De gamla och knotiga träden erbjöd säkert småfåglarna fina häckningsplatser. Det var ett sjudande liv i det täta lövverket. Jag kunde bland annat känna igen rödhaken, rödstjärten, lövsångaren och många andra. Fåglarna blev mina trogna vänner under sommaren. Den första fågel jag hörde på morgonen var rödhaken och den sista på natten var nattskärran. Hon satt alldeles stilla på en gren och spann, så det ekade i berget. Om jag försökte närma mig henne tystnade hon och kretsade bara någon decimeter över mitt huvud. Hon hade nog aldrig sett en så underlig figur förut. Den vanligaste sångfågeln var koltrasten. På kvällarna när solen sjunkit ned bakom horisonten och färgade himmel och hav purpurröda, sjöng koltrastarna som bäst. Det var en kör av hundratals fågelröster. Det gick inte att sitta inne i stugan, utan man måste gå omkring och bara lyssna. Så småningom sänkte sig den sammetsmjuka skymningen över ön. Fåglarna tystnade en efter en och månen gick upp och kastade spöklika skuggor över skogen. Då började nattskärran spinna på en lång tråd, som skulle vara ända till morgonen. Hela natten var luften ljum och fylld av dofter. Berget som var uppvärmt av solen kändes varmt som en kakelugn. Från stranden hörde man, hur havet andades mot klipporna.

Nere vid stranden häckade de vackra tobisgrisslorna i stort antal. De hade sina bon under de väldiga blockmassorna. Förutom tobisgrisslorna häckade ejdern och svärtan.

 

Några däggdjur fanns inte, men en och annan snok förekom och ormslå var det ganska gott om. Det berättas att ormslån (kopparormen) kom till ön med halmtransporter i början av 1900 talet. Ifrån 1905 till 1915 bröts det sten på ön och det var stenarbetarna som hade transporterat dit halmen. Graniten som bröts var röd och grovkornig. Den är mycket vacker och Adolf Hitler hade tänkt bygga ett segermonument av den.

Grodor och paddor fanns sparsamt. Mygg och andra insekter fanns i stor mängd. Myggen var på försommaren en riktig plåga.

Till dem som tänker stanna några dagar på Blå Jungfrun, ger jag rådet att ta med mycket myggolja, om ni vill komma hem någorlunda igenkännliga.

 

De enda farkoster jag hade på ön, var en stor segelsnipa och en kajak modell ”Åland”. Segelsnipan använde jag sällan, men kajaken hade jag stor nytta av. Varje dag paddlade jag runt ön flera gånger och ibland om kvällarna, tog jag en tur till Öland. Det var ungefär 10 kilometer till närmaste land. Därför vågade jag mig bara ut, om det var vackert väder. Från dessa färder med kajaken har jag många minnen. Jag fick se oförglömliga skådespel, när solen sjunkit i havet och ”Blåkulla” på långt avstånd, såg ut som en väldig svart båt som hade vänt kölen i vädret. Det enda som bröt av mot den mörka klippan var fyrens blänkande ljusknippen. Annars var allt mörk sammetslen sommarnatt.

 

Ibland var det månsken och stjärnklart. Jag minns särskilt en natt i slutet av augusti. Det var alldeles stilla på havet. Jag hade varit till Byrum på Öland och var på väg ut till Jungfrun. Söderut byggde fullmånen en gata av ljus. Stjärnhimlen strålade både över mig och i vattnet. Jag tyckte att jag svävade i rymden och när jag tog ett paddeltag i vattnet, glimmade det som av silver.

Ut mot ön såg jag bara fyrens blinkande. Det var två sekunders ljus sju sekunders mörker.När jag kom närmare, hörde jag havets ljud mot berget. Fastän det var så stilla, så var det som en mycket lugn oändligt fridfull andning. Jag kände också dofterna från ön.

 

När jag kommit i land och vände mig mot Ölandshållet, fick jag se något mycket märkligt. Vid horisonten sköt lågor av månljus högt upp emot skyn. Det var nästan som norrsken.

Innan jag gick upp till stugan, badade jag mellan klippblocken. När jag sedan kom upp på berget, så var det alldeles varmt. Det kändes som att gå på en kakelugn.

Uppe i skogen spann nattskärran. Hon skulle säkert hålla på ända tills morgonen.

Nästan varje dag när det var vackert väder, kom turister med båt från Byxelkrok, Oskarshamn och Saltvik. Så småningom blev jag god vän med flera av båtägarna och de bjöd ofta på kaffe och mat. Något jag minns med tacksamhet.

Sommaren gick emellertid fort och snart var de två månaderna gångna. Glömmer dem gör jag aldrig. De gav mig så många vackra minnen och fantastiska naturupplevelser.

Till sist hoppas jag, att i framtiden återigen kunna besöka häxornas och sjörövarnas ö som för en sommar var mitt kungarike.

 

Göte Lindholm

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •

 

 

 

bilderna tagna av Eva Hall