Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

Posthuset i Grankulla

 

Några hundra meter söder om mitt barndomshem i Grankulla ligger en liten postkur eller som vi alltid sade posthuset. Det är 2½ meter brett och 3,10 meter långt. Det är rödfärgat och har vita knutar. Invändigt finns det 42 fack som låses med nyckel.

Posthuset byggdes i början av 1930 talet av Henning Juliusson på hans tomt vid Grankullaviken. Henning hade flera bröder och det är troligt att också någon av dem hjälpte till. Bröderna Juliusson var mycket duktiga snickare och hade bland annat byggt en snickarverkstad. I den hade desjälva byggt alla maskiner som drevs manuellt med hand eller trampdrift.

 

Per Svensson i Grankulla berättar att Melker Andersson en vårdag hämtade posthuset med sin bultvagn och sina två oxar. Den ena av dem var en brokig jätte. Den nya grusvägen hade blivit byggd något år innan, men den slutade vid nuvarande Månholmsvägen. Befolkningen i Grankulla hade inte varit eniga om var posthuset skulle placeras. Några ville ha det ett par hundra meter längre söder ut vid den första bondgården men Melker och hans far Ville placerade huset mitt i byn. Det var också närmare deras gård och det är där det står i dag.

 

Så fort man stiger innanför dörren känner man en speciell doft av just post och en förtätad atmosfär. Det är många minnen som dyker upp. Om jag inte minns fel hade vi fack nr.13. Det var med spänning jag gick hit med mina brev till Hermods korrespondensinstitut eller för att hämta paket från Clas Olssons. Det kunde ju också komma något brev från mormors bror John i Amerika. De tidningar vi hade var förutom Ölandsbladet, Oskarshamnstidningen och Gristidningen eller Land som den nu heter.

Morfar och mormor var smålänningar och måna om att hålla kontakten med speciellt Oskarshamn och Döderhult. Katalogerna Oscar Ahrén och Åhlén Holm var också mycket intressanta. Där kunde man se vad som fanns i stora världen och hur folk klädde sig och såg ut. Sidor som var särskilt intressanta var där damerna poserade i baddräckt eller underkläder. Moralen var sträng på den tiden och det kändes syndigt att titta för mycket på bilderna.

 

Brevbäraren brukade komma till Grankulla på eftermiddagen, vid tre tiden och då väntade en brokig samling gubbar på honom. Det var bönder och torpare i byn. Det var fiskargubbar och gamla sjöman och Amerikafarare. De flesta var färgstarka personligheter. Det hade hänt mycket under deras levnad. Överbefolkning och fattigdom hade tvingat många ölänningar att utvandra till Amerika. Första världskriget hade rasat och det andra började 1939. Den tekniska utvecklingen hade exploderat och maskiner började alltmer användas.

 

De här människorna hade fostrats i en helt annan tid, med ett annat sätt att leva, tänka och arbeta. Deras livsöden skulle kunna bli material till många intressanta böcker. Gubbarna hade haft ett mycket omväxlande liv. De flesta hade i unga år varit sjömän men arbetade nu med fiske, småbruk, skogsarbete och sågverksarbete.

 

Från 1939 och fram till 1945 rasade andra världskriget. Då fanns alltid mycket att dryfta medan gubbarna väntade på posten. Några av gubbarna hade radio och där fick de veta vad som hände uti i världen. Varje dag rapporterades om läget på väst och östfronten och hur många soldater som hade stupat. Ibland talade Adolf Hitler till tyska folket och ibland talade Per Albin Hansson till det Svenska. Vi kunde också se Tyskarnas konvojer av flygplan som var på väg till Norge och ibland drev minor iland vid den östra kusten. Då fick hemvärnet rycka ut och skjuta prick på minornas horn eller spränga dem, så att de exploderade. Jag glömmer aldrig hur huset skakade av smällarna. Konstigt nog höll fönsterrutorna, i varje fall i vårt hus.

De sista krigsåren kom det båtar med flyktingar. Det var folk från Baltstaterna men också Finnar och Tyskar. En gång kom ett stort tyskt fartyg och innan de ombordvarande gick i land kastade de en del av sina vapen i sjön. Hemvärnet plockade upp några men många ligger nog fortfarande begravda i sandbotten. Det var om sådana händelser och om kriget och vad som hänt i bygden som gubbarna pratade.

Ibland fick man också höra de mest fantastiska historier om deras äventyr på de olika haven eller från Amerika. Brevbäraren hette under krigsåren Ragnar Andersson från Böda (Post Ragnar). Vintrarna 39/40 var besvärliga med mycket snö och kyla. Då var det synd om Ragnar som bara hade en gammal cykel att ta sig fram med. Jag tänker i det sammanhanget på den dikt som Hjalmar Gullberg skrev om lantbrevbäraren som liksom Ragnar gick i alla väder och som bar pengar till de redan rika och kravbrev till en redan medellös. Vid större helger kunde det hända att Ragnar blev bjuden på en sup här och där. Då blev han försenad eller kom i värsta fall inte fram till Grankulla den dagen.

 

Det hände sällan att något kvinnfolk dök upp vid posthuset. En del av tanterna såg man aldrig utanför hemmet. Vid jul, nyår och påsk hölls kalas i stugorna och om man var bjuden fick man äntligen se hur gubbarnas käringar såg ut. På den tiden skötte kvinnorna det mesta i hemmet och karlarna stod för kontakterna utåt. Om ett kvinnfolk trotts allt kom till posthuset så förändrades gubbarnas språk som genom ett trollslag. De blev ganska tysta och artiga och visste inte riktigt vad de skulle prata om.

Posthuset står fortfarande kvar. Det är väl underhållet men det är tyst och öde. Inga gubbar finns som vid tretiden på eftermiddagen väntar på brevbäraren. De flesta facken är nu upptagna av sommargäster. Gubbarna finns inte längre bland oss levande, men om jag ställer mig utanför posthuset, kan jag i min fantasi tydligt se dem framför mig. Deras ande finns på något sätt kvar. Där kommer Rudolf Hammarberg som en stor urstark sjöbjörn. Jag kan höra hans bullrande skratt och se hans spjuveraktiga blick. Jag kan se Johan Persson (Fäll Pers) som kommer tassande litet trevande och osäkert. Han gav oss ibland några abborrar eller annan fisk. Då sade han alltid "Du skall fäll ha litet fisk" Och så Hilding Mattsson. Han hade sin speciella smygande stil. Ofta var han djupt försjunken i tankar. Han hade varit guldgrävare och skogshuggare i Amerika och han lusläste tidningarna om aktuella världsnyheter, som han sedan gick och funderade på. När han kom fram till posthuset på sin cykel och fick se de andra gubbarna vaknade han till och hälsade dem med ett snett grin och med en pigg blick under sina buskiga ögonbryn. Mattson och jag lade ibland fisknät på östra sidan. Det finns många fina minnen från de stunderna, men till detta får jag återkomma någon annan gång. Andra gubbar var bönderna i byn Manfred Nilsson, Ernst Danielsson, Ludvig Karlsson, Melker Andersson och min egen morfar torparen Oskar Johansson. Från Grankullaviken kom förutom Mattson, Petrus Andersson Gunnar Johansson, Bernt Nilsson och lotsen Rydberg.

 

Bygden man bor i formas till stor del av de människor som bor där. Naturen förändras också med tiden, men det är människorna som betyder mest. Var rädd om människorna och deras kunskap utan dem är bygden död. Sådana människor som levde från senare delen av 1800 talet och hundra år framåt kommer det aldrig att finnas mera. De blev formade av den explosionsartade utvecklingen på alla områden. Man kan fråga sig hur dataåldern kommer att forma människorna under 2000 talet? Hur skall vi bli du och jag? Och hur skall alla problem i vår krympande värld lösas?Kommer tekniken att styra över människans sunda förnuft? Den som lever får se.

 

Göte Lindholm 2006-02-07

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •