Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

En vanlig morgonpromenad med mina hundar 03-11-16

 

 

 

Klockan är strax efter 8 på morgonen. Våra tre schäferhundar, Alinka, Eska och Esto har fått mat och vi skall som vanligt ta en promenad ner till sjön. De är alldeles uppskruvade av förväntan och jag får säga till dem på skarpen, att de skall sitta ner vid dörren och vänta tills jag stoppat kopplen i fickan. Kopplen är med som en säkerhet, ifall något skulle hända.

När jag öppnar dörren och säger varsågod till dem, är de så laddade att det blir en riktig explosion.

 

Vi bor alldeles intill storskogen och så här års (november) är det mycket sällan man ser någon människa när vi är ute.

 

Vilt finns det däremot, men hundarna har fått lära sig, från det de var små, att jakt för dem är förbjudet. Naturligtvis måste man ha stenhård koll på deras reaktioner om de markerar något. Båda unghundarna men också gamla mamma Alinka (10 ½ år) far iväg

med högsta hastighet och ibland får hon tacklingar, så att hon far runt flera varv. Hon har en otrolig fördragsamhet med sina busungar. Egentligen är det nog hon som bestämmer, men hon är klok nog, att inte ta upp en fysisk kamp med dem. Efter några minuter har alla lugnat ner sig och vi fortsätter vandringen på den upptrampade stigen ner mot sjön. Nästan som på en given signal sätter sig hundarna och bajsar.

 

Stigen går första biten genom gammal hagmark sedan kommer skogen och längst ner mot sjön finns en liten fin strandäng. Så här på morgonen finns många dofter som måste undersökas. Nere i skogen ser jag att det är rådjurspår på gång. Jag får säga ifrån, att det där skall de inte bry oss om. För några dagar sedan hade jag med mig bara Esto och då sprang en råbock ca 50 meter ifrån oss och bara retades. Han stannade flera gånger och skällde på oss. Esto ville nog gärna sätta efter honom men husse hade ju sagt, att det var förbjudet, så då var det nog bäst att lyda. Rådjuren här hemma är så vana vid att hundarna inte kan komma åt dem, att de är totalt orädda. Ibland på kvällarna när vi släppt ut hundarna på tomten, går rådjuren på andra sidan stängslet och letar efter äpplen eller ekollon. Hundarna skäller, men rådjuren fortsätter lugnt att leta efter mat.

 

När vi kommer till skogen, finns det gott om pinnar och Esto passar på att hämta en pinne och börjar reta tikarna. Han är utstuderat provokativ och när tikarna jagar honom, spelar han upp hela sitt register. Raggen är rest. Svansen rätt upp och kroppshållningen är så hög den kan bli. Samtidigt morrar han högt och drar upp ”rynktråden” på nosen. Ibland stannar han demonstrativt för att se, om tikarna skall våga komma nära för att ta pinnen. Plötsligt lägger han pinnen och demonstrationen är över. Leken kan också övergå i dragkamp som böljar fram och tillbaka. Ofta går pinnen av och kämparna får var sin bit. Då är naturligtvis motpartens pinne intressantare än den egna och så kan jakten fortsätta eller också tar den slut och aktiviteten fortsätter med luktanalyser eller ett anfall på mamma Alinka.

 

Strax innan sjön måste vi passera en liten asfalterad väg. Det är vägen till Trollskogen. På sommaren när det är mycket trafik, har hundarna lärt sig att stanna där för att bli kopplade. Sedan går vi ca 70 meter på vägen, innan vi tar av till strandängen. Så här års får det räcka att ta dem ”fot”. Vid nerfarten till strandängen finns en vägbom och där får hundarna sitta innan de får tillåtelse att springa fritt. Nu blir de uppladdade igen och när de får kommandoordet ”var så god”, blir det kapplöpning, vilda tacklingar och ett fasligt skällande. Det är tre mycket lyckliga hundar som får utlopp för sin livsglädje. Gamla Alinka hänger än så länge lätt med unghundarna. Strandängen ligger intill den vackra Grankullaviken längst norr ut på Öland. När jag var barn i, början av 1940 talet, fanns ingen vass nere vid stranden. Sanden var alldeles vit och man kunde gå ut ett hundratal meter till ”blå raden” där sjögräset började. Nu växer vassen 2 ½ meter högoch i ett brett bälte längs hela stranden och vi måste slå den, så att vi får en gång ut till den rena sanden. Fortfarande är det mycket fint att bada här och för barn och hundar är det ett paradis. På somrarna är här fullt med husvagnar, när våra hundbekanta från halva Sverige har semester. I slutet av augusti brukar många komma hit för att träna inför SM i bruksgrenarna.

 

Sveaskog har ca 6000 ha varierande terräng för t.ex. spår eller sökträning.

 

Ett stycke från stranden där marken är litet högre, står det en kalkstensflisa. Där ligger tre av våra tidigare hundar begravda, Coxy, Unna och Veto. De älskade också strandängen och vi var här nästan varje dag. Många, många minnen tumlar om i mitt huvud från den tiden.

 

I dag är det halvmulet men klart i luften. Snett ut emot Knysla simmar några sångsvanar. De trumpetar ibland och ljudet hörs vida omkring. Det syns också flera knölsvanar, några änder och skarvar. Plötsligt kommer en havsörn över skogen och tar sig en sväng över sjön innan den lika plötsligt försvinner österut. Vi går genom vassen ut på sandbankarna. Det finns massor av dofter på sanden. Det kan också finnas fiskrester. Då gäller det för hundarna att snabbt sätta i sig dem, innan husse hinner reagera. Det skulle också vara toppen med ett bad och en simtur, men det har inte husse lust med så här års. Eftersom vassen här är så hög och skymmer sikten, funderar jag på att sätta upp ett fågeltorn på lämpligt ställe. Det skulle t.ex. uppskattas av Christer i Malmköping. Han är förutom hundförare även fågelskådare. Jag undrar vilket intresse som skall ta överhand? Här kan man ju både träna hund och studera fåglar.

 

När vi går hem från strandängen, tar vi vägen över Trollskogens camping. Den är liten, cirka ett hektar och har bara ett fåtal el-platser. Toaletterna är av typen torrdass. Ändå är det många hundmänniskor som campar här. När vi kommit tillbaka till skogen, ligger det som slöjor över marken. Solen kastar knippen av strålar mellan träden och lyser på dimman och på hundratals spindelnät. Det är så vackert, att jag stannar i förundran. Hundarna däremot bryr sig inte om den vackra bilden utan är fullt upptagna av alla lukter och att hålla koll på flocken.

 

Ibland kommer någon av dem till mig bara för att få en sekunds kontakt eller en liten klapp. På samma sätt har deras förfäder för tusentals år sedan dragit fram genom skogen och samarbetat för flockens bästa. Nu är det jag som är flockledare och jag känner mig hedrad av den uppgiften. Vilka underbara kamrater jag har!

 

När vi kommit hem måste vi kolla var matte och katterna finns. Har inte matte gått upp, så vaknar hon nog, om tre hundar hoppar upp i sängen och slickar om henne. Husse kan också hjälpa till, om han killar henne under fötterna. Har vi lyckats få upp henne brukar det vara bäst att retirera ut i köket och göra i ordning kaffet.

 

Jag hoppas, att både jag och mina vänner får vara friska länge ännu, så att den lilla flocken många gånger får vandra genom skogen och uppleva naturen och den fina gemenskapen med varandra. De stunderna är bland det bästa man får uppleva i livet.

 

Sedan detta skrevs har Esto och Eska blivit 10½ år och mamma Alinka är också begravd vid flisan. (den 17 okt 2010)

 

 Husse Göte Lindholm

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •