Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

  

Minnesbilder från hösten 2004

I dag är det den 11 september 2004. Jag sitter i vår gamla husvagn som är uppställd på vår strandäng nere vid den vackra Grankullaviken. Nu är det i början på hösten och jag tänker tillbaka på månaderna som gått av året. Vilka bilder är det som har fastnat i minnet?

Promenaderna med våra tre schäferhundar till stranden på förmiddagarna och den enorma glädjen och tillgivenheten de visade är ett av minnena. När vi kom ner till stranden satt ofta havsörnarna ute vid iskanten. Och tidigt på våren fick vi se deras parningslek uppe i skyn. Det var en hisnande uppvisning i luftakrobatik. Under sommaren såg jag dem nästan varje dag, ute vid Ölands norra udde, då satt de på någon stor sten och spanade efter sjuka eller skadade fåglar. En annan intressant syn var när fiskgjusen cirklade 30 till 40 meter över vattnet och spanade efter fisk. Plötsligt stannade den upp i luften och ryttlade och dök sedan för att ibland försvinna under vattenytan. Kanske var tionde gång lyckades den fånga ett byte. Det kunde också hända att fisken var så stor att gjusen hade svårigheter att flyga iväg med den. Trutar och måsar anföll också ständigt för att gjusen skulle tappa sitt byte.

Precis innan bron ut till fyren på Ölands norra udde (Långe Erik) finns en liten parkering och där har Borgholms Kommun placerat en TC (finare torrtoalett). Jag har hand om städningen och tillsynen av den. Under högsäsongen måste man åka dit varje morgon. Oftast ser det skapligt ut men ibland har folk kissat eller skitit både på golvet och toalettsitsen och papper är omkringslängt överallt. Vid sådana tillfällen blir man minst sagt irriterad. Annars är bilfärden ut till norra udden alltid intressant. Det är en säregen och mycket vacker natur med svallgrus flyttblock och kalkstensklippor mot Kalmarsund. Man ser alltid många olika sorters sjöfågel och så alla båtar som passerar. På morgonen kan man se Gotlandsbolagets färja när den är var på väg mot Oskarshamn.

Under somrarna har lantbrukarna kvigor och tjurkalvar bete här på udden. De har ett fritt och bra liv och en varm och vacker morgon fick jag se en syn som tillhör en av de finaste under sommaren. För att få svalka hade ungdjuren gått ut på kalkstensklipporna och flera av dem stod med vatten upp till buken. Det var alldeles stilla och man kunde se hur skönt de hade. Jag tänkte då på hur veganerna resonerar. De äter ju inte kött med motiveringen att man inte äter upp sina vänner. Resultatet skulle då bli att veganerna inte skulle ha några vänner någonstans varken här på udden eller på någon annan plats. Lantbrukarna kan ju inte ha djuren för nöjes skull och låta dem självdö av ålderdom eller sjukdom. Nu ger de djuren chansen att leva ett fritt liv tillsammans med sin flock så länge livet varar. Vi måste lära oss naturens lagar. Respektera och vårda livet, men hur vi än gör så kommer vi i alla fall att dö, förr eller senare.

En annan morgon körde en kamrat och jag ut till parkeringen och jag började städa i och omkring toaletten. Kamraten var intresserad av fåglar och spanade efter havsörnar, falkar, vadare och andra arter. Då plötsligt hörde vi musik på avstånd. Det var inte från någon radio utan lät helt annorlunda. Vi tittade ner mot stranden och fick se en ung kvinna som satt på en stor sten och spelade på nyckelharpa. Det var alldeles stilla. Vattnet låg som en spegel. Det var tidigt på morgonen och inga turister hade ännu kommit. En gång i tiden, innan det fanns bro till fyren, låg här bryggan för fyrpersonalens båtar. Nu fanns bara några stenar kvar och det var på en av dem som hon satt och spelade. Melodin var enkel och litet sorgsen. Det kanske var en gammal folkvisa. Jag stod alldeles förstummad och lyssnade. Det var en upplevelse av overklig skönhet. Var det en levande människa som satt där och spelade eller var det Näcken? Efter en stund slutade hon spela och plockade ner nyckelharpan i ett fodral, som hon kunde bära på ryggen. Hon gick från stranden upp emot vägen och jag tänkte spontant tacka henne för den fina musiken. I samma stund hade min kamrat fått syn på någon fågel och ropade till mig. Jag blev på så sätt upptagen några sekunder och när jag sedan tittade efter, vart hon med harpan tagit vägen var hon försvunnen. Jag städade färdigt och efter bara några minuter körde vi därifrån. Vart hade hon tagit vägen? Hon borde ju vara på vägen? Men ingenstans såg vi kvinnan med nyckelharpan. Det här är något som man kommer ihåg från sommaren 2004 sade min kamrat.

I Grankullaviken, vid färjeläget Nabbelund, finns en gästhamn. Min fru och jag är gästhamns- värdar där och ser bland annat till att det är städat, samt att toalettanken töms och soporna hämtas. Numera (2004) finns ingen färjeförbindelse med Gotland, men till den stora parkeringsplatsen kommer en del husvagnar och husbilar. Flera av dem kommer år efter år och vi har blivit bekanta med många trevliga människor som hållit kontakten med oss med kort och telefonsamtal. Jag skall nu berätta om ett gammalt par från Tyskland som varit här i många år. De har en husbil och tycker att Nabbelund är deras andra hem. De gör ibland kortare utflykter till olika platser, men annars ser man dem från tidig sommar till sen höst. Han heter Alfred 79 år och hon Elisabeth 81 Alfred var med i kriget mot Ryssland. Han hamnade i fångenskap i Sibirien och satt där i 6 år. När han kom därifrån vägde han bara 45 kg och hade mist synen på ena ögat och var för övrigt krigsinvalid. Trots detta försökte han arbeta med olika saker och utbildade sig bl.a. till skattmas. Han blev också pastor i någon församling. Nu är det flera olika mediciner som håller honom vid liv. Hans fru Elisabeth är om möjligt ännu sämre till hälsan. Hon har svårt att andas, ryggen är slut och hon måste ständigt gå med korsett. När de varit i Nabbelund ett tag blir de märkbart bättre. Den friska luften och solen tycks göra underverk. Alfred är fortfarande en lång ståtlig karl men hans Elisabeth är så liten att hon knappt räcker honom till bröstet. Hon ser ut som en mager fågel som sakta, sakta kämpar sig fram med hjälp utav sin krycka. Förhållandet mellan Alfred och Elisabeth år något av det finaste jag har sett. Hon är den i världen som jag tycker mest om säger Alfred. En kväll körde jag till Nabbelund för att kolla läget. Det var en så där sagolikt vacker kväll. Grankullaviken var alldeles stilla och vattnet och himlen skiftade i alla nyanser. Många var ute och gick på bryggan. Luften var ljum och fylld av dofter. Jag satt kvar i bilen och tittade och då fick jag se Alfred och Elisabeth. Som vanligt tog de en promenad innan de gick till ro för natten. Jag hade sett dem många gånger förut, när de sakta gick hand i hand, men i kväll var det något särskilt. Elisabeths ansikte strålade. Det var som ett sken av kärlek omkring det gamla paret. Jag satt alldeles förstummad. I porträttet” Mona Lisa” har Leonardo da Vinci fångat ett speciellt ögonblick till eftervärlden. Tänk om någon hade kunnat göra det samma här! Då skulle tavlan heta ”Kärlek”. Tyvärr så får nog de flesta människor inte uppleva detta. Det blir bara en dröm. Det är så mycket annat som kommer i vägen. Kanske vi lever mest de små korta stunderna, då något händer som berör oss. I det sammanhanget kommer jag att tänka på en dikt som beskriver detta.

Vi lever i stunder och dör i ett liv.

Vi hemliga under och fåviska tidsfördriv.

Stoft är jag och bunden till makter som ingen vet

Men lovad vare den stunden som rymmer en evighet

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •