Välkommen till familjen Lindholm 

Välkommen till familjen Lindholmbodavinden.se © 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min barndoms historia.

 

 

Det som jag nu försöker skriva är en historia om vad som hänt under min barndom och ungdomstid, men också vad jag hört morfar och mormor berätta. Det är om människor och händelser från senare delen av 1800 talet i Småland och början av 1900 talet på Öland sedan morfar och mormor flyttade dit 1911. Jag vet inte var jag skall börja och inte vad som kan vara av intresse att läsa. Kanske är det ett sätt att få ordning på en massa förvirrade minnesfragment. Det enda jag har till hjälp förutom minnesbilder, är några pärmar med brev och en del kort. Jag har bara mycket avlägsna släktingar kvar och själv börjar jag bli gammal, så att skriva är ett försök att berätta om mitt och några andras livsöden.

 

Var börjar man? Börjar man med släktens historia för att så småningom fortsätta med sin egen. Eller väver man in det man hört, allt efter som man berättar saker man själv kommer ihåg? En riktig författare vet nog hur han/hon skall göra, men jag är ingen författare, utan bara en gammal man som vill göra ett försök. Det kan bli hur tokigt som helst. Säkert får man ändra många gånger och flytta om texten.

 

För att det skall bli lättare att skriva, använder jag personernas rätta namn. Skulle det senare visa sig nödvändigt för sekretessen, går det att ändra, så att berättelsen framstår som en vanlig historia, där många av händelserna mycket väl kan ha inträffat i verkligheten.

 

Min morfar Oskar Reinhold Johansson var född den 9 juni 1876 1½ mil väster om Oskarshamn. Platsen hette "Isgölen" i Döderhults kommun. Oskar hade två syskon Kalle och Hilma. Till Isgölen slingrade sig en smal väg genom storskogen. Det var backigt och stenigt och med många bergknallar. Där fanns flera sjöar, vattendrag och kärrmarker. Ett stycke från Isgölen låg en liten vattensåg vid en å och ett par kilometer därifrån låg en gård som hette "Hammarsbo". Där fanns ett par dammar och mellan dem en brygga. När Oskar och Kalle var barn låg de ibland på bryggan och försökte fiska genom att snärja gäddor. Detta gjorde de med en ögla av fin ståltråd som de försiktigt placerade omkring gäddan och så snabbt ryckte till. Det fanns också gott om ål i vattendragen. Någon gubbe hade berättat för pojkarna att ålen om nätterna slingrade sig upp på land för att äta ärtor i trädgårdslanden som låg intill dammen. Då gick det att fånga ålen om man lade ut strängar av sand där ålen fastnade. Om detta är sant eller bara är en skröna framgick inte av berättelsen.

 

När morfar var barn så fanns inga vargar i Småland, men hans morfar Lasse i Stackekärr berättade, att när han var ung, hade han blivit jagad av en flock vargar, när han med häst körde på isen över en sjö. Det hände också att vargarna stod utanför fönstren och tittade in i stugorna. Detta måste ha varit i början på 1800 talet då det fanns gott om varg i Småland.

 

Ett stycke från Hammarsbo låg Fårehagsberget. Berget såg svart och otäckt ut och folk påstod att de sett en dörr öppna sig i bergväggen. En gång när morfar var pojke högg han ved i närheten av berget. Plötsligt slant yxan och gick rätt igenom högerfoten. Då hördes ett otäckt skratt från berget. En gång visade morfar mig ärret efter yxan. Yxan hade kluvit foten, men inga senor eller ben hade blivit skadade. Fårehagsberget och urskogen däromkring är numera ett naturreservat. Intill ligger Hammarsjön och Hammarsboån. Det var i dessa trakter morfar och hans syskon växte upp.

 

 

Andra märkliga saker hände också. Från Isgölen gick en liten Å och ett stycke uppströms låg en vattensåg. En natt hörde folk hur sågen var igång, fastän det inte fanns några människor där. Nästa dag sågades det och då hände en olycka och en människa omkom. Det var varslet folk hade hört.

 

 På ett ställe i närheten av Hammersbo växte långa och raka tallar.

De var så fina att de passade till fartygsmaster. När morfar var sju år fick han köra dessa mastträd till Oskarshamn med oxar. Oxarna gick inte så fort, så det tog lång tid och innan åket hade kommit till Oskarshamn, hade det blivit mörkt. Då måste de köra genom en skog och över några långa backar som kallades Kattelierna. Där spökade det. Folk hade sett en svart spökkatt och man hade också sett en stor gris och ur grisens gap sprutade det eld. Ibland kunde det hända att vagnen stannade och fastän Oxarna försökte av alla krafter, så kunde de inte rubba vagnen. Det var djävulen som höll igen. Om man då läste en bön, kunde man höra hur djävulen högljutt jämrade sig. Djävulen tålde inte bönen utan var tvungen att släppa taget i vagnen. Sedan gick det att köra vidare.

 

Morfar arbetade 8 år som dräng i Hammarsbo. Jag har hittat flera av hans betyg med fina vitsord. Det första är från den 17 augusti 1901. Sedan arbetade han på flera andra gårdar i trakten. Jag har hittat betyg från Djurhultsmåla 1902-1904 och från Tjuståsa 1906. På Tjuståsa var han förmansdräng (rättare). Efter tiden på Tjuståsa finns inga betyg, men jag hörde honom berätta om flera gårdar där han arbetet. Det var Dövestad, Djupeträsk m.fl. Morfar var allmänt känd som Oskar rättare.

 

Den 23 november 1911 fick han ett frejdbetyg av pastorsämbetet i Döderhult och

där stod det, att prästen kunde intyga att Oskar Reinhold Johansson född den 9 juni 1876 åtnjöt medborgerligt förtroende och är inom Svenska kyrkan berättigad. Kyrkan och prästerna hade en oerhörd makt på den tiden.

Frejdbetyg var mycket viktiga. De visade att personen var skötsam och kunde rekommenderas till arbete på främmande ort.

 

Anledningen till att morfar sökte frejdbetyg var troligen, att han hade fått anställning som kronokusk hos ”Kungliga Domänstyrelsen” på Ölands revir Böda kronopark. Betyget kunde vara bra att visa upp för sina blivande chefer eller för prästen. Varför morfar och mormor flyttade till Öland och inte till Amerika har jag aldrig fått klarhet i. 

 

Då morfar och mormor bodde i Småland, arbetade de inte på samma gård utan träffades bara någon gång ibland. Men de skrev ofta brev eller kort till varandra. Jag har hittat många av dem och där kallar de varandra för sin ”käraste vän”. Några glödande kärleksbrev var det inte fråga om. De berättar också om arbetet på gårdarna. Bonden väckte drängarna och pigorna kl. 4 på morgnarna. Då var det dags att göra i ordning hästarna och att mjölka korna. De flesta av bönderna var bra, men spritmissbruket var vanligt och det hände ibland, att morfar fick spänna en häst för åkvagnen och köra till Oskarshamn och ta hand om någon redlöst berusad husbonde. Drängar och pigor anställdes (städslades) för ett år i taget i regel i oktober månad. Under året var egentligen tjänstefolket slavar. Tjänstehjonsstadgan upphörde inte helt förrän 1926. Rätten att aga den anställde fanns i lagen och den gällde långt in på 1900 talet. Pojkar under 18 år och flickor under 16 kunde få stryk när som helst. Och vad skulle en stackars ensam piga göra, när en berusad husbonde våldtog henne?  I bästa fall kunde någon i hennes familj eller prästen hjälpa henne. Blev hon med barn hamnade barnet oftast på barnhem.                                                                                         Den som rymde från sin tjänst för att komma undan slaveriet innan kontraktstiden gått ut hämtades med polis. Sedan blev det återigen stryk.

 

Det hände också att svartsjukan ställde till bråk. Morfar blev en gång överfallen på höskullen av en annan dräng som var kär i mormor. Det blev slagsmål och drängen fick fram en kniv och försökte döda morfar. Det slutade med att morfars rival fick stryk. Morfar var nämligen mycket stark. En gång hade han samtidigt burit upp två hundrakilos säckar till sädesmagasinet på vinden. Han hade då tagit en säck under varje arm.   

 

Jag skall nu berätta om mormor, hon var född 1883 i Döderhults kommun. Platsen heter Korsvägen och själva bostället "Adolfslund." Det var bara några kilometer till den stora bondbyn Bokara och till Oskarshamn var det omkring 1½ mil. Mormors far hette Adolf Nilsson och var snickare. Mormors mor hette Susanna. De hade 7 barn och mormor tillhörde de yngsta. Susanna måste ha varit en mycket stark och intelligent kvinna. Adolf dog innan de yngsta barnen blivit vuxna och då var det Susanna och de äldsta barnen som fick ta hand om familjen. Jag har kort på Susanna och jag har hittat många kort och brev som hon skrivit. Hon hade en mycket speciell handstil med konstnärligt snirklande bokstäver. Ibland är det jobbigt att tyda meningarna. I början av 1930 talet åkte hon båt från Oskarshamn och till Alvedsjöbodar som ligger väster om Löttorp. Min morbror Birger hade mött henne och de skulle sedan gå till Grankulla. Dit var det över 3½ mil. För Susanna var en sådan liten promenad ingenting men Birger hade stora problem att hinna med.

 

Någon gång på sommaren 1911 kom Ångfartyget S/S Jarl till Byxelkrok med morfars och mormors flyttlass från Oskarshamn. Jag tror att de hade bott de sista åren i ett torp eller by som hette Berget. S/S Jarl var byggd 1909 i Oskarshamn och hade de två första åren gått med passagerare mellan Oskarshamn och Visby. 1911 började trafiken mellan Oskarshamn och Öland. Jarl fraktade det mesta som affärerna behövde och den lilla isbrytaren kunde lägga till på flera platser. Det var bland annat Byxelkrok och Alvedsjöbodar. Ölänningarna på norra Öland hade i alla tider haft sina kontakter med fastlandet via Oskarshamn. Det var mycket enklare att ta sig dit än till Borgholm eller Kalmar. Dit var det mycket längre och vägen var smal och krokig. En del sjömän från norra Öland hade varit i Kina och Amerika men aldrig i Kalmar. Någon gång gick bönderna med kreatur till marknader söder ut annars höll de sig hemma. Innan Jarl började trafiken till Öland så seglade bönderna till Oskarshamn i små öppna båtar för att handla eller sälja något.

 

Jarl gick mellan Byxelkrok och Oskarshamn till 1951 då han såldes. En gång åkte Morfar och jag över och hälsade på släktingar. Detta måste ha varit 1942 eller 43. Morfar hade med sin cykel och jag fick sitta på pakethållaren där bak. Morfar cyklade samma väg från Oskarshamn som han kört med oxarna. Morfar visade mig Kattelierna Hammarsebo, Fårehagsberget och dammen där han och Kalle hade snärjat Gäddor.

 

När morfar och mormor kom till Byxelkrok med sitt flyttlass, blev de hämtade av Nisse Pettersson (Nisse på torpet). Han bodde norr om Byxelkrok i Hälludden och han hade en bra häst och en stor vagn, där allt bohag fick plats. För familjen var det nästan som att fara till Amerika. Skillnaden var nog att då kunde man inte ta med sig så mycket. Mormor hade flera bröder som gjort resan till det stora landet i väster. Nisse var en liten rund karl och han verkade trevlig. De skulle nog bli goda vänner. Vägen från Byxelkrok gick längs med kusten. Ortbefolkningen kallade området för Landborgen. Landskapet var helt annorlunda än på Småland. Här fanns det ingen skog, bara en del buskar här och där. Annars var det kalkstensgrus så långt de såg.

Vägen var bara hjulspår som gick där grusåsarna var som högst. Efter några kilometer gick vägen in i storskogen och då kände smålänningarna sig bättre till mods.

 

När morfar och mormor kom till Öland var morfar 35 år, mormor var 28 och min mamma Linnea var 3 år.                                                                                                   

 

När de var framme i Nabbelund blev de glatt överraskade. Huset de skulle bo i var nästan nybyggt och ett stycke bakom huset fanns en lång ladugård för kronans hästar. Det fanns också ett likadant bostadshus ett litet stycke längre bort. Där bodde den andre kusken. Det var Uno Lundqvist med sin hustru Maria. Det fanns också källare på tomten. Morfar och mormor tyckte att de nog skulle få det lika bra som om de hade åkt till Amerika. På andra sidan den smala grusvägen låg ett större hus. Det var där kronojägaren bodde. Där fanns också en barack för sågverksarbetarna och några uthus. Ett stycke längre öster ut alldeles intill Grankullaviken, kunde man se sågverket och brädgården. Innan brädgården i skogskanten låg det ännu en barack för sågverksarbetarna.

 

Just som familjen Johansson och Nisse på torpet höll på med att bära in möbler och annat så hördes en tågvissla och ut ur skogen kom ett litet ånglok som drog några fullastade vagnar med sågtimmer. Nisse berättade att loket hade kommit med båt från Tyskland förra året (1910). Loket kallades "Mormor" och nu drog hon vagnar med timmer och pitpropps från kronoparken. När flyttlasset var avlastat så plockade mormor Ester fram matsäck. Det var smör bröd, korv och ost från Småland. Kaffe kunde hon inte bjuda på, eftersom de inte hade hunnit elda i järnspisen. Men Nisse skulle få kaffe och kakor nästa gång han kom. Det hade hänt så mycket på en gång med flyttningen och båtresan och det var så mycket nytt att ta reda på, att mormor kände sig alldeles yr i huvudet.                                                                                                     

 

Efter ett par dagar hade familjen installerat sig i sitt nya hem och kunde bekanta sig med omgivningen. Grannfruarna hade hälsat på. Det var Maria Lundqvist och så kronojägarens fru. Lilla Linnéa höll sig i närheten av mamma. Hon hade ett handikapp som gjorde att hon inte kunde springa omkring lika mycket som andra barn. Hon hade en medfödd skada i ena höften och haltade när hon gick. Linnéa tyckte det var spännande med det nya omkring huset och så lekte hon med sin docka som hennes mamma gjort åt henne.

 

Morfar var en mycket duktig hästkarl, men någon gång när han var ung, hade en häst slagit ut alla morfars framtänder. Jag vet inte om han hade några kindtänder kvar, men käkbenet hade blivit så hårt att han ändå kunde tugga maten hjälpligt. För att underlätta tuggandet brukade han ändå mosa maten med en gaffel.

 

Morfar och den andra kusken som hette Uno hämtade in hästarna från hästhagen och morfar bekantade sig med den kraftiga nordsvenska hästen som skulle bli hans arbetskamrat. Hästen hette Brunte och verkade ha ett bra temperament.

Hästhagen låg på södra sidan om den lilla grusvägen längs med Grankullaviken. Bakom stallet mot norr fanns också betesmark men den kallades för kohagen.                                                     Stallet var rymligt och med plats för foder och redskap. På stallets västra gavel fanns ett stort utedass. Inne på dassets väggar var det fullt av bonader med bilder av många sorters djur. Det var lantliga motiv om sommar, påsk, jul och vinter. Det fanns också bilder av vackra landskap från främmande länder. Som dasspapper användes tidningar. Det fanns också ett par kataloger från "Oscar Ahrén" och "Åhlén & Holm". Det var spännande litteratur, där besökaren kunde se, vad som fanns ute i stora världen av kläder, husgeråd, verktyg, klockor, musikinstrument och mycket annat.

 

För morfar och Uno blev det mycket körning i skogen. Morfar var ju van vid den steniga och besvärliga terrängen i Småland, så han tyckte att det var enkelt att köra i Bödaskogen. Han hade också lärt sig en del knep hur man bäst kunde lasta timmerstockarna. Uno fick därför lära sig många nya saker. Han hade tidigare inte kört häst utan varit sjöman och kunde berätta de mest fantastiska historier från de sju haven och alla länder han arbetat i. Ibland blev det annat än skogskörning. Jag har ett kort, där man ser hur kuskarna hämtar kalkstensgrus på landborgen. På den tiden användes vanliga bultvagnar med järnbeslagna jul och kuskarna fick lasta för hand. Det var ett tungt arbete. I Nabbelunds hamn blev det ibland också lastning av sågat virke och pitpropps. Det var båtar från hela Europa som kommit in till den långa träbryggan. Pitproppsen skulle användas som stöttor i kolgruvornas gångar.

 

Första världskriget började 1914 och fortsatte till 1918. Någon gång under den tiden blev morfar inkallad till bevakning av Ölands norra udde och Fyren Långe Erik. Det var hårda tider och det infördes ransonering på allt. Första världskriget var svårare för befolkningen än det andra. Folk på landet klarade sig ändå förhållandevis bra. De som kunde odlade potatis och grönsaker och plockade bär i skogen. För stadsborna var det däremot mycket besvärligt. Myndigheterna hade tillsatt personer som åkte omkring och lade beslag på en del av lantbygdsbefolkningen matvaror som sedan skulle delas ut vid den allmänna ransoneringen. Det kunde vara potatis eller en slaktad gris. Att det blev trätor och ovänskap av detta är naturligt. Många matvaror blev ändå undangömda. Jag har ett kort från den tiden och där kan man se att på tomten i Nabbelund fanns ett ganska stort trädgårdsland med potatis och grönsaker. Och så hade man höns och äggen var ju lätta att gömma undan. Jag tror däremot inte att det fanns någon ko i byn. Mjölk fick man hämta hos bönderna i Grankulla. Dit var det tre kilometer. Vägen var en smal och sandig skogsväg. En riktig landsväg byggdes först i början av 1930 talet. 

 

Under första världskriget fanns inga flygplan men däremot användes zeppelinare.

Morfar och mormor fick en gång se en sådan som passerade över Nabbelund.

En flygfärd av annat slag berättade de också om. Det var när örnen tog deras vita katt och flög iväg med den bort emot Trollskogen.

 

Det fanns ingen affär i Nabbelund. När någon skulle handla fick de köra dressin på den lilla skogsjärnvägen. Det gick ett stickspår till utkanten av Torp. Det var det s.k. Tellspåret. Ifrån Tellet fick de gå till affären. Det fanns också affärer i Enerum och i Byxelkrok. Det gick också att gå eller cykla till affären i Torp längs med landborgen. Det var ju den vägen familjen Johansson hade kommit första gången. Ibland gick färden med dressinen ut till Böda station. Där fanns en affär nästan bredvid spåret.

 

Dressinen användes också för att komma ut i bärskogen och för att

barnen skulle komma till skolan i Dykärr. Min mamma Linnéa och barnen från Nabbelund, Holmen och Fyren åkte dressin. På vintern kunde det vara besvärligt eftersom rälsen kunde bli så hal att hjulen slirade. Då fick några ungar hoppa av och skjuta på dressinen och då kom de ibland för sent till skolan. Det kunde också hända att loket kom och då gällde det att vara kvick och lyfta dressinen av spåret. Dressinen användes av skolbarnen ända in på 1950 talet. Min skolkamrat Rune Svensson från Holmen kan berätta om färderna.

 

Min morbror Birger föddes 1918. Jag har flera kort från den tiden. På ett av dem från 1919 är Birger 1 år, min mamma Linnéa 11 år, mormor 36 år och morfar 43 år. De är uppklädda i sina finkläder. Morfar har hatt och slipps och på magen skymtar en klockkedja. Det ser ut att vara en ganska välmående familj.

På ett annat kort är Birger 3½ år och sitter på en stor sten. Då lekte han att stenen var en båt som var på väg till Amerika. Jag tror att mamma och Birger hade en ganska fin barndom i Nabbelund.

 

Morfar och mormor hade goda vänner i Grankulla. Det var Vitalis (Talis) och Matilda (Tilda) Bolmgren som den 2 juni 1923 reste till Amerika. Deras torp låg till höger om vägen ned till Ingesgårdarna och Fagerrör badplats. Där fanns två bostadshus men också källare och en liten ladugård. Morfar och mormor hade kommit överens med Talis och Tilda att de skulle bo i torpet tills Talis och Tilda kom tillbaka från Amerika.

Den 23 dec. 1923 flyttade morfar, mormor, mamma och Birger in i torpet som allmänt kallades för "Talises" fastän det egentligen var Tildas föräldrahem. Mamma var då 15 år och Birger 5 år. Birger gick sin skoltid i Dykärr och han var tydligen mycket duktig. Jag har hittat hans avgångsbetyg och där fanns nästen bara stora A och lilla a. Han var konstnärligt begåvad och målade små prydnadstavlor åt folk. Han hade också fått ett litet Magdeburgdragspel och på sommarkvällarna hördes musiken från torpet. Mamma var också duktig på att spela gitarr och både hon och Birger hade bra sångröst.

 

Morfar hade också slutat som kusk på kronoparken och är antecknad i kyrkböckerna som kronotorpare. Han arrenderar mark på flera olika ställen och arbetar också som skogshuggare åt domänverket. Han är då 47 år och kan själv bestämma över sitt liv och vad han vill göra.

 

Talis och Tilda kom tillbaka från Amerika den 28 okt. 1931. Därför hade morfar i maj 1931 köpt en tomt av kronan och börjat bygga ett hus. Tomten låg i Grankulla och var på 9600 m2 och kostade 271 kronor. Mycket av virket till huset kom från en fartygslast som spolats iland på östra kusten. Det blev ett vackert och bra hus och familjen flyttade in så fort de kunde. Jag vet att de bodde där i början av 1933, eftersom Birger då satt på trappan och spelade dragspel så att det hördes över hela byn. Morfar hade också köpt en gammal ladugård från Sjöstorp (Falks ladugård) och flyttat den till den nya tomten. I ladugården var det plats för en häst, ett par kor några får, gris och höns. Allt såg bra ut för familjen. Det var nog en lycklig tid.

 

På den tiden fanns det gått om ungdomar i Grankulla. Jag har kort där man ser hur de samlats på en vacker plats nere vid viken. Någon av pojkarna spelade dragspel och flera av flickorna gitarr. Musiken bestod av skillingtryck och gamla folkvisor. Många var sorgliga eller religiösa. Texterna hade de lärt sig i små häften som knallarna sålde. De skrev också av texterna från olika tidningar och skickade dem i brev till varandra. Radio fanns inte. Den blev inte allmän förrän i slutet av 1930 talet och då var den mycket enkel och gick på batterier.

 

Livet på det nya stället i Grankulla fortsatte med hårt arbete, och efter den tidens förhållanden så gick det nog ganska bra för familjen, men 1933 förändrades plötsligt allt. Det skulle komma många år av sjukdom och död. Birger fick nämligen blindtamsinflamation och kom inte till lasarettet förrän blindtarmen hade brustit och det blivit bukhinneinflammation. På den tiden kunde läkarna inte göra så mycket åt bukhinneinflammation och den 12 maj 1933 dog morbror Birger. Den 14 maj på mormors 50 årsdag kom Birger hem till Grankulla i en kista. Mormor var helt nerbruten och gick resen av livet i svarta kläder.

 

Livet i Grankulla måste ändå fortsätta och i morfars anteckningsbok från 1937 och fram till 1943 står bland annat hur mycket ägg som såldes. Där finns också antecknat hur mycket blåbär, lingon och torkade nypon som affären hade tagit emot eller som byttes mot andra varor. Det kunde vara matvaror, kläder skor mm. I ett brev från mamma står det att 1938 hade morfar och mormor plockat 1000 liter lingon.

De fick 20 öre litern för lingonen och 1 krona litern för de torkade nyponen. I boken har morfar också antecknat hur mycket timmer, propps och ved han huggit på kronoparken. När 2 världskriget började 1939 så införde statens livsmedelskommission ransoneringskort. Jag har hittat många av dem. Bland annat de som var utskrivna på mig själv.

 

Sista året som familjen Johansson bodde i Talises började mamma och pappa sällskapa.

Pappa hette Karl Isidor Lindholm. Han var född i Stockholm 1908 och hade kommit från ett barnhem till fosterhem i Torp Byxelkrok. Då var han 1 år. Hans mamma hade blivit sjuk i tuberkulos och därför blivit tvungen att lämna in pappa på ett barnhem. Pappas far var okänd och pappas mamma dog 10 febr. 1911. Hon var då 22 år.

 

Pappa och mamma förlovade sig den 24 dec.1933 och gifte sig den 21 juli 1934. Sedan bodde de i Grankulla tills pappa blev sjuk och intagen på Målilla sanatorium.

år. Jag har fått hjälp av en god vän att släktforska om pappa och då har det visat sig att hans mamma hade 6 syskon. Några av dem hade säkert barn och detta betyder att det finns avlägsna släktingar någonstans. Kanske några bor i Stockholm. Varför inte pappas morföräldrar eller någon moster eller morbror tog hand om pappa har jag undrat över?

 

Pappa gick till sjöss så fort folkskolan var klar, men mönstrade av någon gång i början av 1930 talet och sökte arbete i Stockholm. Jag har hittat ett kontrollkort utskrivet av Stockholms arbetslöshetskommite. Sista stämpeln i kortet är från den 5 jan 1932. Där står det att han saknar hemortsrätt i Stockholm och därför inte kunde erhålla arbete. Han bodde då på Folkungagatan 72. Kanske det fanns någon släkting på den adressen. När han inte lyckades få arbete i Stockholm, åkte han tillbaka till Öland.                                                                                                                        Där fick han arbete med bygget av landsvägen från Mellby till Grankulla. Sedan blev det arbete vid sågverket i Nabbelund och skogsarbete i kronoparken.

 

Själv föddes jag den 6 december 1934. Detta hände i Grankulla och i morfars och mormors hus på andra våningen. För några år sedan berättade en arbetskamrat till pappa "Nils G Nilsson ("Nisse Höger" på landborgen i Byxelkrok)"att han och pappa den dagen jag föddes hade arbetat med kolmilor i Nabbelund. Pappa var då 26 år och Nisse påstod att pappa var lika stark som tre normala karlar.

 

Birgers död var den första tråkigheten som drabbade oss. Nästa blev när pappa blev sjuk och kom till Målilla sanatorium. Detta var den 28 jan. 1935. Röntgenplåtarna visade svaga skuggor på lungorna. Pappa fick stanna på Målilla i 3 månader. Han skrev hem att han kände sig frisk och han trodde att skuggorna på röntgenplåtarna bara var vatten i lungsäcken. Tyvärr så var det tuberkulos och pappa fick stanna på sanatoriet.

 

I ett brev 28 febr. 1936 skrev pappa att han skulle komma hem. Han kände sig frisk och tänkte fortsätta att arbeta på kronoparken. Därför flyttade vi till ett kronotorp i Dykärr. Dykärr låg 4 kilometer söder om Grankulla. Jag tror också att pappa ville flytta från Grankulla, därför att mormor kunde vara svår att komma överens med. Hon tyckte aldrig om pappa. När pappa kommit hem blev han fotograferad, när han står vid sin nyinköpta cykel och jag sitter på pakethållaren. På kortet hade mormor skrivit 1936 mars månad. Jag var då 15 månader. Pappa hade köpt cykeln på avbetalning av handlare David Brunberg i Enerum. Pappa var mycket orolig för, hur det skulle gå att klara avbetalningarna. Pappa började arbeta på kronoparken bland annat med timmerhuggning och hyggesbränning.

 Det var inte bra för lungorna. De tålde inte röken och de ständiga temperaturväxlingarna. Pappa blev förkyld och tuberkulosen blossade upp. Pappa fick därför åka tillbaka till sanatoriet. Han kom sedan aldrig levande därifrån.

 

När pappa låg på Målilla sanatorium skickades många brev mellan mina föräldrar. Jag har dem i en pärm, men det är ganska jobbigt att läsa dem. Mycket av det de skrev handlar om, hur de skulle klara tillvaron ekonomiskt och framförallt om hur jag hade det, och vad jag gjorde. Mamma berättade att jag gick, när jag var ett år och att jag sprang omkring och pratade när jag var 14 månader. Mamma försökte tjäna lite pengar genom att plocka lingon. Hon hade sålt dem till affären och fått 20 öre litern.

 

Mamma och jag bodde 1936 i Dykärr. Böda kommun hade efter flera sammanträden bestämt att det skulle betalas barnbidrag till mig. Mamma berättade också i breven hur ensam och deprimerad hon kände sig. Men hon försökte ändå arbeta och tjäna någon krona. Hon hade plockat lingon och och fått 20 öre litern för dem i affären. Hon sydde om kläder, så att jag skulle ha något att ta på mig, men hon orkade inte så mycket eftersom hennes hälsa blev allt sämre. Hon blev sjuk i bältros och hamnade på lasarettet i Borgholm. Hon hade också ont i den ena höften. 1937 får hon besök av en kurator från Hälsingborg. Sedan blev det operation på vanföringsanstalten. Ändå är inte eländet slut. Mamma kände att hon hade fått en knuta i ena bröstet. Det var cancer och på Radiumhemmet i Stockholm blev bröstet bortopererat. Mamma skrev då i ett brev till pappa att allt elände som drabbade dem kanske var ett straff, för att hon gifte sig med pappa mot sina föräldrars vilja. Men hon skrev också att hon älskade pappa, för att han ändå ville ha henne. Hon som ju var en liten svag invalid. Hon klagade också över att hon var så ensam. Det var sällan någon som hälsade på eller pratade med henne. Rädslan att bli smittad gjorde att folk höll sig undan.

 

När mamma inte var hemma fick jag vara hos morfar och mormor. Morfar hade häst och körde i skogen åt domänverket. Det fanns också ett par kor, får och höns.

Morfar och mormor var mycket i skogen och plockade lingon. 1937 blev det 1000 liter. Lingonen byttes i affären mot matvaror eller annat som behövdes.

 

Pappa erkände aldrig att han var riktigt sjuk, utan han trodde att han skulle bli frisk men han blev sämre och han dog den 2 jan. 1940. Mamma var då hos honom och satt vid hans säng och sjöng och spelade gitarr.

 

Kronan lät mamma och mig bo kvar Dykärr.

Tiden där var nog den lyckligaste i mitt liv. På ett kort ser man hur jag matar hönsen. Det var 1937 och jag var 3 år. Jag kommer också ihåg att jag tyckte det var spännande när loket kom på järnvägen med vagnar efter sig. Järnvägen passerade bara 10 meter från husgaveln. Där fanns ett fönster och jag sprang snabbt dit, när jag hörde lokföraren signalera, innan de skulle korsa landsvägen. På andra sidan landsvägen fanns en bondgård och där bodde Nisse och hans systrar Gunhild och Gunborg och så deras mamma tant Ida. Ida var gammal och hon gick omkring i långa kjolar och hade schalett även inomhus. Hon hade också skägg och stora vårtor på hakan. Ida var snäll och hon tyckte om barn. Jag smet ibland iväg över landsvägen in till Ida. Hon hade en stor karamellburk på spiselhyllan. Det var ofta som mamma fick hämta mig där.

 

I maj 1939 hade också mamma blivit sjuk i tuberkulos. Den 7 maj skriver hon från Målilla att hon behandlas med kvävgas. Hon väger bara 43 kilo. Jag bor då hos morfar och mormor. Dykärr hade varit mitt hem och jag kommer ihåg att jag längtade dit men efter en tid så trivdes jag också i Grankulla. Där fanns ju häst, kor, får och katter. Det var spännande när fåren fick lamm och ibland hade vi kycklingar inne i köket.

 

 

Myndigheterna viste om hur jag hade det och de bestämde, att jag inte fick bo i Grankulla hos morfar och mormor utan skulle till ett barnhem. En dag kom två damer och skulle hämta mig. Jag förstod vad som var på gång och gömde mig i vedlåren som fanns i köket. Den stängdes med två luckor och när damerna från kommunen skulle öppna höll jag förtvivlat igen. Historien skulle upprepa sig. Pappa hade hamnat på barnhem och nu var det min tur. Det var ett barnhem i Stora Frö på södra Öland. Huset finns fortfarande kvar, men nu är det vandrarhem. Hur länge jag var på barnhemmet vet jag inte, men jag blev sjuk i scharlakansfeber och hamnade på en isolerad avdelning. Läkarna misstänkte också att även jag hade lungtuberkulos.

 

Den 2 september 1939 kom jag till Målilla sanatorium. Det var den dagen då andra världskriget bröt ut. Alla kyrkklockor i hela Sverige ringde. Mamma var då så sjuk att hon inte fick träffa mig. Eftersom jag varit sjuk i scharlakansfeber, fick jag bara vara uppe tre timmar varje dag. Mamma fick stå vid ett fönster och se, när jag någon stund var ute och lekte med de andra barnen. När jag blev starkare fick jag flytta till en barnavdelning. Där ordnade personalen med olika tillställningar. Jag var duktig på att sjunga julsånger och på ett kort från sanatoriet, har jag en gås av plywood i famnen. Då hade jag sjungit Edvard Perssons sång, om en gåsapåg från Skåne. Vid julen var det dans kring granen och barnen fick julklappar. Jag tror att jag fick en bil som drevs av ett ficklampsbatteri.

 

Mamma skrev i ett brev till mormor att jag behövde en del kläder och mormor lovade att sy och skicka. Mamma hade också stickat tröjor och vantar till mig, men de måste först rökas och tvättas för att döda smittan. En skräddare i Torp som hette Adrian hade sytt en rock till mig och den kostade 6 kronor. I ett brev skriver Mamma att hon hälsar på mig varje kväll, men hon fick inte komma i närheten av mig. Jag fick vara kvar i hissen bakom gallret och mamma fick stå utanför en bit därifrån. På min 5 årsdag fick jag en tårta av mamma, den kostade 1 krona. Den 7 dec. 1939 hälsade morfar på.

 

Den 28 jan. 1940 fick Mamma paket från Grankulla med äpplen, paj och apelsiner. Jag var piggare då och fick vara ute bland de andra barnen och leka i snödrivorna. Mamma fick titta på genom ett fönster. Hon hade blivit sämre och ligger mest i sängen. Det är då som mamma skriver det sista poststämplade brevet till Grankulla.

Nästa brev var det sista som mamma skrev. Det var inte poststämplat eller daterat. Det är skrivet med darrig handstil och med blyerts. Brevet fick morfar och mormor när mamma var död. Hon dog den 18 febr. 1940. In i det sista hade hon bekymmer om mig och hon bad att morfar och mormor skulle ta hand om mig.

Det är mycket jobbigt för mig att läsa breven. Jag ser inte för tårarna och det knyter sig i bröstet. Men jag vill ändå läsa. De personer jag skriver om levde i en helt annan tid än vår. Jag är en av de få som lever nu, som har fått uppleva hur det var och hur tidens händelser formade människorna.

 

Efter mammas död var jag kvar på Målilla. Hur länge vet jag inte, men jag blev så småningom friskförklarad och fick komma hem till morfar och mormor. Jag började

i Dykärrs (Mickelsmads) skola 1942 men hade då varit hemma i Grankulla något år.

 

Målilla sanatorium var ett ganska stort sjukhus. Det var sanatorium mellan 1915 och 1973. Hit kom folk från stora delar av södra Sverige. Det låg högt och ett stycke från samhället. Runt omkring var det barrskog.

Nere i Målilla by kallades sanatoriet för "Slottet i skogen" Det var vitt och ett helt slutet samhälle. Allmänheten fick inte komma i närheten. 1918 var det besöksförbud och om någon kom för nära fick de böta 10 kr. Detta var en månadslön på den tiden.                  Många patienter som kom dit kom aldrig levande därifrån. Tuberkulosen var en farsot och det fanns ännu ingen medicin som hjälpte. Som mest dog 12 000 pers. om året i Sverige av Tbc. Det var många patienter från Öland. Flera kom från Grankulla och Böda. Pappa och mamma kände många av dem. Skräcken för smittan var så stor att folk gick över på andra sidan gatan, om de mötte någon som varit på Målilla. Om någon dött så brände ibland släktingar ner den dödes hus och alla tillhörigheter. När medicinerna PAS och Streptomycin kom blev Tbc nästan utrotad i Sverige.

Några f.d. patienter och anställda har skrivit en bok om sanatoriet. Den heter "Målilla sanatoriums historia, slottet i skogen 1904-1973" Det går också att söka på nätet under rubriken "Vi betraktades som pestsmittade"

 

När jag kommit tillbaka från Målilla till mormor och morfar, började kampen med myndigheterna. De ville att jag skulle till ett fosterhem. Morfar var ju 65 år och mormor 7 år yngre. Det var många diskussioner mellan kommungubbarna och barnavårdsnämnden. Till slut bestämdes att jag skulle få stanna i Grankulla och att morfar skulle vara min förmyndare.

Så här i efterhand är det svårt att bedöma vilket som varit bäst. Ett kärleksfullt fosterhem eller som det blev, att jag växte upp hos morföräldrarna. De var snälla och ville mitt bästa. Jag fick dricka mycket grädde och massvis med råa ägg. Jag åt mycket frukt och var mycket ute i skog och mark. Detta gjorde att jag blev frisk och stark. Den sociala miljön var nog däremot inte så bra. Morfar och mormor var märkta av all sorg som drabbat dem. Mormor var helt knäckt. Hon gick omkring i svarta kläder och livet var till stor del indelat i vad som var synd eller inte. Någon glädje fanns inte längre kvar. Och kärleken hade nog dött sedan ungdomsåren var över. Jag kan inte minnas att morfar och mormor kramades. Däremot var det aldrig några trätor i hemmet. Det var lugnt men tråkigt. Mormor tyckte inte om att jag gick till några lekkamrater. Då kunde jag ju lära mig en massa dumheter av de elaka grannbarnen, som i verkligheten inte alls var elaka. Därför var jag nästan alltid ensam. Mormor och morfar följde inte heller med tidsandan utan levde kvar i det tankesättet som fanns i slutet av 1800 talet och början av 1900 talet. Att klä sig snyggt och i färger var högfärd och syndigt. Att utbilda sig var inte för fattigt folk. De skulle bara arbeta. Det fanns också en obegriplig respekt för överheten. Högst upp på samhällsstegen stod Kungen. Poträtt på de kungliga fanns på väggen i finrummet. Kyrkan och prästerna hade stor makt. Det hörde till det sociala livet att man skulle vara religiös och gå i kyrkan. När vi fick radio i början av 1940 talet måste man på söndagarna sitta stilla och höra på predikan.

Jägmästaren, lärarna och de rika bönderna stod högt på samhällstegen. Torpare och arbetare stod längst ner.

 

Mormor och morfar överbeskyddade mig men jag var egensinnig och ganska olydig. Det var synd om dem som hade fått en så besvärlig dotterson. Att gå ner till sjön var farligt och att cykla var farligt. Därför lärde jag mig simma alldeles själv och jag lånade mormors cykel och lärde mig cykla. Jag gjorde pilbågar och gick på jakt i skogen. Ibland lånade jag en båt och var ute på Grankullaviken och fiskade. Det kunde bli mörkt innan jag kom hem. Mormor hade då blivit orolig för mig och stod ute på trappan och ropade, så att det hördes över hela byn.

Jag började i Dykärr skola 1942. Mina klasskamrater var nästan 1 år yngre än jag.

Det var en gammaldags skola. Småskolan var för sig och storskolan bestod av 5 klasser i samma rum. När jag kom till storskolan, blev jag allvarligt mobbad av de äldre barnen. Värst var en fosterpojke från Stockholm. Jag pratade ju småländska och jag hade kläder som mormor hade sytt. Kläderna var säkert bra, men de var för avvikande. Skolledningen och barnavårdsnämnden hade sammanträde om mig och jag kommer ihåg att jag mådde mycket dåligt.

Men efter ett par år hade friluftslivet i Grankulla gjort mig så stark att ingen vågade mobba mig. Jag hade blivit en av de starkaste på skolan.

 

Tiden gick och morfar och mormor blev gamla och sjuka. Jag försökte under långa perioder vara hemma och hjälpa dem, men till slut var jag tvungen att utbilda mig på något sätt och söka ett arbete. Morfar blir svårt dement och hamnade på Böda ålderdomshem 1959 och 1960 blev han intagen på landsstingets vårdhem i Högsby. Han blev 84 år. Jag hälsade på honom, innan han dog men då kände han inte igen mig och hade ingen aning om var han befann sig.

 

Mormor bodde kvar i Grankulla tills 1967. Hon klarade sig skapligt tack vare hjälp av grannarna och hemtjänsten. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde och var ibland hemma några dagar i följd. 1959 hade jag arbete i Stockholm och på 1970 talet i Sölvesborg. Mormor var ganska klar i huvudet, men hon kände sig mycket ensam. Hennes bästa sällskap var en katt som hette Gnurre. På nätterna när hon inte kunde sova så brukade hon sjunga gamla skillingtryck och visor från sin ungdom. En gång när jag var hemma och låg i köket på andra våningen, hörde jag hur hon sjöng. Hon hade en mycket vacker röst och i minnet kan jag tydligt höra henne. Det som gör mig mest illa är vetskapen om att väldigt många gamlingar är så fruktansvärt ensamma. Att det på en del åldringsboende inte finns tillräckligt med personal är förskräckligt. Hur har vår kultur blivit sådan att det i första hand är penningarna som styr?  Förresten är det så illa ställt i samhället att ensamheten numera också är ett stort problem även för många unga människor.

 

Mormor flyttade till Åkerbohemmet 1967 och dog den 28 januari 1973 på Borgholms vårdcentral. Hon blev 90 år.

 

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •