Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

 

 

Lilla fröken Domi och Mr. Abbe Macahan.

 

Detta är berättelsen om våra senaste katter och speciellt om en mycket märklig katt som kom till oss en dag för några år sedan.

Vi har alltid haft både schäferhundar och katter och det har aldrig varit några problem, utan de har blivit vänner.

Flera katter har levt tillsammans med oss och hundarna.

Katterna lever ett fritt men farligt liv och det har ofta slutat med att hankatterna försvunnit och flera av honkatterna har blivit överkörda av någon bilist. Detta skedde med ”Myran” en eftermiddag i augusti. Hon var en grå och vit kattdam på 13 år. Hon var mycket speciell, en duktig råttfångare och en god hundfostrare. Hon var också specialist på att utöva terror på våra sommargrannar. Hon ställde sig in och lurade dem att köpa den allra finaste kattmaten. En gång var hon borta någon vecka och när hon kom hem, så luktade hon parfym så det kändes lång väg. En eftermiddag i augusti kom vår granne Christer och talade om att Myran hade blivit överkörd av en bil. Föraren hade inte stannat utan fortsatt som omingenting hänt. Detsamma hade hänt med två av våra tidigare katter. Många människor är inte vana vid djur och har därför inte någon känsla för dem? En katt är ingenting att bry sig om. Att den kanske inte är död utan allvarligt skadad struntar de i. Att det är ett älskat husdjur som betyder mycket för någon ensam människa, har de heller inte minsta tanke på. Bara inte bilen blir skadad, det är ju viktigast. Det kan också vara så att föraren blir chockad och tycker det är otäckt och därför smiter. Hur som helst så var Myran död och jag hämtade hennes massakrerade kropp i en plastkasse för att begrava henne i grandungen bakom huset.

 

Nu var vi utan katt och det kändes inte bra. Ann-Margret började titta i tidningen efter annonser om kattungar och vi frågade också folk i trakten. Vanligtvis brukar det vara ganska lätt att få tag i kattungar, men nu verkade det omöjligt. Det gick över en månad innan vi fick napp.

En lantbrukare strax norr om Löttorp hade två stycken en hane och en hona. Vi tänkte ta hand om båda, men när vi kom dit fanns bara hanen kvar. Han var ljust grå med smala svarta ränder. Han verkade tillgänglig och trevlig. Husse (lantbrukaren) hade en fin inställning till djur, eftersom han påpekade att det var viktigt att kela med kattungen en liten stund varje dag. Hemma gällde det att försiktigt presentera den nya familjemedlemmen för hundarna. Vi döpte kattpojken till Doma och de första dagarna fick han bo hos Ann-Margret i hennes rum. Vi kelade och lekte med honom, men så en dag upptäckte jag, att det inte var en pojke utan en flicka. Doma blev nu Domi som lär betyda tiger på något indiskt språk.

 

Vi började försiktigt presentera Domi för hundarna. Det gick över förväntan med tikarna. Gammeltiken Alinka behandlade Domi som om det varit en av hennes valpar. Hon tvättade och noppade så att Domi blev alldeles blöt. Eska var också intresserad men något mera neutral. Hon hade ju inte några egna erfarenheter av valpskötsel. Esto fick vi vara mera försiktig med. Det såg ut som om han tyckte att det där djuret är ett lämpligt jaktbyte att äta upp. Men husse sade Nej! med bestämd röst, så därför måste han ju låta bli, men nog skulle det vara gott med katt som mellanmål. Han kanske kom ihåg hönan han åt upp i fjol. Ann-Margret tyckte, att vi också skulle skaffa en kattpojke, så att Domi hade någon att leka med. Vi tittade i tidningen efter annonser om kattungar, men det var ingenting som passade. Vi hade inte lust att åka till Småland eller längre. En granne visste att det fanns vildkattungar någonstans i ett sommarstugområde. Vi väntade och väntade men någon kattpojke fick vi inte tag på.

 

Ödet hade nämligen planerat något annat åt oss.

En kväll ringde en av våra sommargrannar och undrade, om vi inte kunde ta hand om en hankatt som hade kommit till dem. Han var mycket trevlig, tillgiven och vacker. Grannen var alldeles förtvivlad. Han funderade på att ta med katten till Stockholm, men det skulle kanske bli problem med den honkatt de redan hade och det skulle nog vara bättre om hankatten fick stanna på landet. På TV var det just då ett program om Abbas musik, så därför tyckte grannarna att katten kunde heta Abbe.

Ann-Margret och jag tog bilen och hämtade katten. Han var verkligen vacker. Han var gråmelerad med inslag av rödbrunt och han hade vita tassar, delvis vit nos och vitt bröst. Svansen var mycket tjock och nästan längst ut fanns tydligt markerade ringar i ljust grått. Svansspetsen var svart. Men det som mest utmärkande för katten var hans sätt att bära svansen. Den stod rätt upp och spetsen vände och vred på sig som någon sorts radar. Hans uppträdande var vänligt men mycket värdigt. När vi åkte hem förstod vi att han var van att åka bil. Han tittade intresserat ut genom vindrutan och nickade liksom igenkännande åt vad han såg. När vi var hemma stängde vi in hundarna i sovrummet och så fick Abbe bekanta sig med huset. Vi har aldrig sett en katt bete sig som han gjorde. Försiktigt gick han omkring och undersökte allt. Hundarna skällde när de hörde att en främmande katt gick omkring i huset. Vi sade till hundarna att vara tysta och Abbe konstaterade lugnt att han inte behövde vara rädd. Han hade läget under full kontroll och fortsatte sin inspektion. Vi gav honom fin kattmat och så fick han träffa lilla söta fröken Domi. Han hälsade belevat på henne och lade sig sedan att sova i Ann-Margrets säng. Nu skulle det bli spännande att se, om han skulle godkänna sitt nya hem och stanna?

 

Abbe stannade och de följande dagarna hade vi tillfälle att studera honom närmare. Han var ingen gammal katt men han var inte heller någon kattunge. Han fick gå helt fritt men kom glatt när Ann-Margret kallade. Om han ville ut på natten gick han ut genom fönstret som stod litet på glänt med en vädringshake. När det var kallt ute och Ann-Margret hade stängt fönstret, hoppade han upp och knackade på med tassen. Vi tyckte också att han gick litet egendomligt med ett bakben, något i stil med Zeb Macahan i den västernserie som gick på TV i slutet av nittonhundrasjuttiotalet. Kanske hade han varit med om en trafikolycka och fått en smäll av en bil?

Vi tyckte därför att Abbe också skulle heta Macahan. Han verkade ju också vara en riktig tuffing. Lilla Domi och Macahans blev riktigt goda vänner. De lekte ofta och lekarna var ganska våldsamma och inträffade nästan alltid när vi skulle se aktuellt på TV. På så sätt hamnade vi i konflikt. Det var minst likaintressant att studera katterna som Aktuellt. Kontakten mellan hundarna och katterna var sporadisk. Det var viktigt att det fick ta tid. Hundarna hade ju accepterat Domi, men hur Macahans skulle reagera om han kom i en trängd situation återstod att se, han var ju en tuffing.

 

En kväll lät vi katterna vara på kontoret och så tog vi in alla tre hundarna. Tikarna reagerade inte så mycket men kom de för nära Macahan, så lät han höra ett svagt men bestämt morrande. Hanhunden Esto blev alldeles till sig när han fick se Macahan. Den där katten skulle nog smaka förträffligt. Macahan låg lugnt på arbetsbänken men han hade intagit högsta beredskap ifall det skulle komma en attack från Esto. Öronen var vinklade rätt ut, ögonen brann som eldklot och ett dovt morrande hördes. Jag fick stoppa Esto ett par gånger, men rätt som det var så kom han för nära och Macahan klippte till honom på nosen. Jag trodde då att Esto skulle backa och bli försiktig men han blev i stället riktigt upptänd. Slåss du din jädra katt, då skall jag äta upp dig på direkten. Nu blev det min tur att rycka in och stoppa Esto. Han har stor respekt för husse och incidenten avlöpte lyckligt.

 

Efter en tid har förhållandet mellan katterna och hundarna blivit allt bättre, men fortfarande får vi hålla särskild uppsikt på Esto. En situation kan lätt uppstå då jaktinstinkten tar överhand och när hela det nedärvda beteendet kommer igång. Så småningom övergår den verkliga jakten i lek med kattkompisarna som har blivit flockmedlemmar i stället för jaktbyten. Eska börjar förresten redan vakta katterna mot Esto. De är tydligen hennes. Förutom våra tre schäferhundar så har vi ofta Alinkas syster Ayla hos oss på dagarna och just nu har vi en 8 år gammal hanhund Baccus här. Det är alltså fem stora schäferhundar som katterna måste umgås med. Ayla och Baccus är förut vana vid katter så det är inga problem.

 

För några veckor sedan var våra sommargrannar som tog hand om Abbe Macahan nere till sitt hus. Då var Macahan försvunnen några dagar. Vi misstänkte att han var där och hälsade på. Mycket riktigt när vi ringde och kollade så stämde det. Då kom vi överens om att Macahan gärna fick hälsa på dem när de bor i huset. Föresten gör ju Macahan precis som han vill. Han är en fri katt och vet nog vem som bjuder på den finaste kattmiddagen.

 

Nu i slutet av november 2002 har jag arbetat med att bygga en carport. Jag har också varit i trädgården och gjort det sista arbetet innan tjälen och vintern kommer. Överallt har katterna varit med. Jag är särskilt imponerad av Macahan. Han är otroligt nyfiken och undersöker allt mycket noga. Det är en mycket märklig katt. Därför har jag gjort en del efterforskningar om var han kommer ifrån. Jag har frågat många människor i trakten och så en kväll beslut jag att också fråga Macahan själv. Det finns ju människor som kan prata med djuren. En av dem är en bekant till oss. Hon har varit i TV flera gånger och Kennelklubbens tidning Hundsport har testat hennes förmåga. Det gäller att tömma sinnet från alla fördomar och tankar och försöka komma på samma våglängd som djuret. Då kan du få se bilder som berättar vad djuret har varit med om. Enligt vår bekant har alla människor denna förmåga bara de försöker. Eftersom jag tycker att jag har en nästan telepatisk kontakt med våra hundar, så kanske jag också kunde komma i kontakt med Mr Macahan och få honom att berätta sin historia. Detta lyckades också så småningom och jag fick se brottstycken av bilder från hans liv, som jag efter bästa förmåga har försökt återge till en berättelse. Man kan också kalla den för sagan om en mycket märklig katt ”Mr Abbe Macahan”.

 

Han var född på en stor gård i närheten av Linköping. Hans mamma var en av de förnämsta ladugårdskatterna på gården. Hans pappa bodde i det närbelägna slottet och var en perserkatt av adlig börd. Som tecken på sin höga rang bar han svansen rätt upp. Det var en mycket tjock och vacker svans och både katter och människor såg genast, att det var en mycket förnäm herre man hade att göra med. Macahan lekte alla dagar med sina syskon. De måste lära sig smyga, jaga, klättra och mycket annat som en katt kunde ha nytta av. Hans mamma undervisade också ungarna i, hur de skulle uppträda för att de skulle få mjölk eller annat gott av människorna. Så en dag kom en dam på besök i ladugården. Vi kan kalla henne Marie. Hon tittade intresserat på kattungarna när de lekte och efter en lång stund sade hon att den där gråspräckliga som har svansen rätt upp vill jag köpa. Eftersom kattungen var så vacker fick Marie betala 100 kr till ladugårdsförmannen. Marie stoppade ungen i en korg med lock och så bar det av ut i världen.

 

Marie bodde i ett högt hus i närheten av det stora sjukhuset. Utanför fanns flera skogsdungar och nedanför huset, flöt en ganska stor bäck eller snarare liten å. Marie bodde på fjärde våningen tillsammans med en gammal kattdam som hette Mona Lisa. Hon var en Burmakatt och hade en röd rosett om halsen. Hon var av så fin släckt att hon absolut inte ville smutsa ner sig eller jaga möss. När Marie gick ut med henne fick hon alltid gå i sele. Hur de gemena bondkatterna levde hade hon inte en aning om.

 

Efter en stund kom det flera människor och hälsade på. Alla tyckte att kattungen var ovanligt vacker och när de frågade Marie vad den skulle heta sade hon Picasso. Marie var nämligen konstnär och tyckte därför att Picasso var ett bra namn. Vi däremot kallar kattungen för Macahan även i fortsättningen. Mona Lisa tyckte inte alls om Macahan hon bara fräste och gömde sig under mattes säng. Att ägna en sådan där simpel bondkatt något intresse var under hennes värdighet. Macahan som var en mycket social katt och hade fått en fin uppfostran av sin mamma försökte efter en stund leka med den gamla kattdamen, men när hon bara var sur, så fick hon vara ifred.

 

I kylskåpet hade matte Marie fin kattmat och när hon bjöd Macahan på den, tyckte han att något så gott hade han aldrig ätit förut. Han fick också mjölk men den smakade inte som mjölken i ladugården. Den var ju varm när den kom direkt från korna, men mjölken Marie bjöd på var kall och inte alls så god. Macahan undersökte lägenheten mycket noga. Det luktade inte som han var van vid. Det fanns ingen lukt av kor eller möss. I en hörna av rummet fanns en massa konstiga saker som luktade starkt. Macahan hoppade upp på ett ställe och välte ner flera av sakerna. Han fick också något otäckt på fötterna som smetade av sig överallt där han sprang. Det var oljefärg. Matte Marie var ju konstnär och hon höll just nu på med ett ansikte som skulle bli så hemskt och fult som möjligt. Ansiktet skulle symbolisera den intellektuella nutidsmänniskans själsliga tillstånd. Macahan råkade bidra till konstverket genom att sätta dit ett par tassavtryck. Han hade också fått färg på svansen och slängde till på tavlan så att figuren fick hår i pannan. Matte Marie blev först förskräckligt arg och skrek att hon skulle kasta ut katten genom fönstret. Det fina konstverket var fördärvat, om hon inte kunde reparera skadan? Marie städade upp efter missödet och skulle sedan försöka återställa tavlan i sitt ursprungliga skick. Men när hon då betraktade bilden, såg hon att först nu hade den blivit riktigt bra. Det var så här hemsk den skulle vara. Håret i pannan såg nästan ut som djävulens horn. Oljefärgen som Macahan hade fått på sig försökte Marie tvätta bort med någon sorts vätska som luktade otäckt starkt. Macahan fick lukten i nosen och nös alldeles förskräckligt. För att ta bort den otäcka lukten hade Marie tänkt bada honom, men Macahan ville inte utan flydde in under sängen. Där fanns den förnäma Mona Lisa och när hon kände lukten av den förfärliga bondkatten så började också hon nysa. Marie gav nu upp och gick ut på balkongen för att ta sig ett bloss.

 

Dagarna gick och Macahan försökte fördriva tiden med att leka. Han hade fått flera leksaker av Marie men han lekte också med hennes penslar och annat som hon brukade arbeta med. Mona Lisa bara fräste åt honom. Hennes favoritplats var i fönstret. Där kunde hon sitta och se ut som en förnämadelskatt. Matte Marie var nog ganska snäll mot sina katter. Hon köpte den finaste kattmaten och hon gick ofta ut med dem. Mona Lisa var alltid kopplad i en sele men Macahan var ju så liten ännu så Marie bar honom i famnen. De gick för det mesta ner till bäcken och tittade på när folk stod på den smala bron och matade änderna. Där fanns också många svanar och småfåglar. Macahan hade i motsats till Mona Lisa alla jaktinstinkter kvar, så han ville gärna fånga en liten pippi. En gång ålade han sig ur mattes famn och gjorde en snabb attack ner mot strandkanten där en flock pilfinkar tog för sig av de brödsmulor som flutit iland. Stenarna nere vid vattnet var hala och Macahan fick inte fäste på dem utan for ut i det strömmande vattnet. Han flöt iväg ett långt stycke innan han fick tag i en stor gren som växte ut över vattnet och kunde klättra upp på den. Där satt han liten och blöt och jamade ynkligt. Matte Marie skrek förtvivlat på hjälp. Uppe på bron stod några pojkar och skrattade. Där fanns också en gammal tant, men hon skrattade inte utan blev så arg på pojkarna, för att de inte hjälpte katten, att hon sprang ner till stranden och vadade ut i bäcken. Den var inte djup men stenarna var som sagt hala och tanten halkade omkull och flöt iväg mot samma gren som katten. Där fick hon tag i Macahan och kunde krypa iland. Pojkarna på bron skrattade ännu värre när de sprang upp emot hyreshusen. När Marie och katterna kommit hem torkade hon Macahans med hårtorken. Senare på dagen kom tanten som räddat Macahan på besök och då bjöd Marie på the och fint vin från Frankrike.

 

I lägenheten intill Maries bodde en annan gammal tant som hette Anna Britta. Hon var sällan ute därför att hon hade svårt att röra sig. Hon måste stödja sig på en rollator när hon gick. Det enda sällskap hon hade var en undulat som hette Putte. Han hade en vacker blå fjäderskrud. Han sjöng och pratade ofta med sin matte. Ibland fick han flyga fritt i lägenheten. Det var nyttigt för honom att träna sina vingar. Anna Britta hade inga släktingar och hennes man hade gott bort för ett par år sedan. De enda människor som besökte henne var hemtjänsten och så Jehovas vittnen. De senare hade hon inte så mycket gemensamt med men det var trotts allt ett avbrott när det kom en människa. För det mesta tittade hon på TV, löste korsord och så pratade hon mycket med Putte. En gång blev Putte sjuk. Anna Britta blev utom sig av oro. Tänk om Putte dog! Vad tyst det skulle bli. Hon brukade vakna på morgonen av Puttes glada sång. Anna Britta pratade med hemtjänsten om sitt problem och flickan som jobbade den dagen lovade att ta Putte till veterinären. Men då måste hon göra det efter arbetets slut.Putte kom till veterinären och fick medicin. Han hade troligen ätit något olämpligt och blivit hård i magen. Anna Britta var glad igen. Hon hade någon att prata med. Hur mycket den lilla fågeln betydde för henne kunde bara den förstå som själv varit riktigt ensam. Ibland på nätterna kunde Anna Britta inte sova. Då låg hon och tänkte på gamla visor och skillingtryck. Hon hade alltid tyckt om att sjunga. Därför sjöng hon med sin klara fina röst. Det var bara Putte som fick äran att höra hur hon sjöng. Om ”Lilla vackra Anna” eller ”Välkommen, välkommen klara, du stilla och ljuvliga kväll, nu låter vi sorgerna fara…” eller ”Så bistert kall blåser nordanvinden…”

Macahan var ofta ute på sin balkong och eftersom han var en mycket nyfiken katt så tog han sig över till Anna Brittas balkong. Dörren till lägenheten var öppen och Macahan travade in och undersökte vad som fanns där.

 

Han upptäckte naturligtvis Putte med det samma. Lyckligtvis så var Putte just då i buren så Macahan kunde inte fånga honom. Men Putte blev rädd och kallade på matte med sitt varningsläte. Anna Britta var i köket och hade gjort i ordning kaffe. Hon hade hällt upp i koppen och skulle ta gräddkannan när hon hörde Puttes rop. Macahan kände lukten av grädde. Därför struntade han i Putte och begav sig ut i köket och hoppade upp på bordet. Anna Britta förstod nu varför Putte hade varnat, men hon blev inte arg utan glatt överraskad. För många år sedan hade hon haft flera katter. Hon hade ofta önskat att hon kunnat ha en katt i lägenheten men det gick ju inte när hon bodde så högt upp och inte kunde röra sig så bra. Att ha en innekatt som aldrig fick gå ut var hon inte intresserad av. Anna Britta hällde upp grädde på ett fat och Macahan lät sig väl smaka. Många minnen dök upp hos Anna Britta när hon såg katten lapa i sig grädden. Hon kom ihåg sin ungdom när hon bodde på en liten gård. Där fanns katter, hund, höns, kor och får. Djur är det bästa som finns tänkte hon. Fick hon leva om sitt liv så skulle hon ägna sig åt ett arbete med djur kanske som bonde eller veterinär. Vad vacker katten var och vilken fin svanns han hade. Hon smekte honom försiktigt över pälsen. Vad mjuk han var. Han började spinna och tryckte sig intill Anna Britta. Ville han ha mera grädde? Jo han lapade i sig ännu ett fat. Anna Britta förstod att det var konstnärinnan i lägenheten intill som var kattens ägarinna. Hon hade ibland sett dem när de var ute på gården. Hon visste också att just nu var det ingen hemma i lägenheten, så katten fick väl vara hos henne så länge. Anna Britta började känna sig trött och lade sig på sängen för att vila en stund.

 

Macahan gick omkring i lägenheten och inspekterade. Det fanns mycket intressant att undersöka. Putte satt alldeles tyst och betraktade katten. Hans medfödda instinkt sade honom, att det där djuret var mycket farligt. Efter en stund hoppade Macahan upp till Anna Britta och kröp ihop uppe vid hennes huvud. Han strök sig vänligt mot henne och började spinna. Anna Britta låg alldeles stilla och njöt av den fina gemenskapen. Efter en stund hade hon somnat. Då hände något märkligt. Hon hade inte ont i benen längre. Hon hade blivit ung igen och sprang omkring vid sitt barndomshem i Småland. Det var sommar och sol. Nedanför stugan i hagen växte smultron. Där fanns också en källa och hon hade ett ämbar med sig och skulle hämta vatten till mamma. Det var stenigt omkring källan och när hon böjde sig ner för att plocka några smultron snavade hon och slog huvudet i en sten. Hon såg hur molnen på sommarhimlen började snurra och falla ner mot henne med våldsam fart och så blev allting svart. När hon vaknade tog det en stund innan hon förstod vad som hänt. Hon blödde svårt från pannan och när hon kände efter, hade hon ett långt sår under hårfästet. Hennes mamma kom springande och när de kommit in i stugan blev såret rengjort med vätesuperoxid. Sedan lade mamma ett förband omkring hela huvudet. När Anna Britta såg sig i spegeln så tyckte hon, att det såg ut, som om hon hade varit med i kriget. Det skulle bli ett präktigt ärr av det såret. Plötsligt vaknar Anna Britta (på riktigt) med ett ryck. Det är flickan vid hemtjänsten som ringer på dörren. Hon kommer med middagen. I dag är det ärtsoppa och pannkakor med hallonsylt.” Men vad ser jag, har du skaffat dig katt”? säger flickan och sätter ner maten på bordet. Anna Britta förklarar hur katten kommit in och var den hör hemma. Nu kanske hans matte har kommit hem?

 

De ringer på Maries dörr. Jo hon hade kommit hem för en stund sedan och har sökt efter Macahan överallt i lägenheten. När hon inte hittade honom befarade hon att han ramlat ner från balkongen. Det är högt från fjärde våningen och ner till marken men katter har ju en märklig förmåga att klara sig. Marie skulle just gå ut och fortsätta sökandet utanför huset när Anna Britta ringde på. Marie tackar för att Anna Britta har tagit hand om Macahan och går in till sitt. Där väntar Mona Lisa men hon bara fräser på Macahan. För henne hade det tydligen varit bättre om Macahan inte hade kommit tillbaka.

Det skulle visa sig att det inte var sista gången som Macahans klättrade över till Anna Brittas balkong. Han fick ju så god grädde där och så tyckte han om den gamla tanten. Efter det att Marie hämtat honom några gånger kom hon och Anna Britta överens om att Macahan fick vara där när Marie inte var hemma. Anna Britta bjöd ibland Marie på kaffe och berättade om sitt liv och så småningom blev de riktigt goda vänner. Marie tog med Anna Britta i bilen till olika ställen och hjälpte henne med diverse ärenden. Isoleringen för Anna Britta var bruten tack vare en liten katt. Han hade verkligen gjort en större insatts än både socialen och prästen.

 

Sommaren gick och hösten kom. Macahan växte och började bli en stor katt. Han började få en orolig känsla i kroppen. När Marie, Mona Lisa och han var ute letade han efter lukten av andra katter. Marie förstod att hon måste åka till veterinären och kastrera Macahan, annars skulle han vandra iväg för att para sig med honkatterna. Så en dag var det dags för veterinären att göra om Macahan så att han blev av med sin oro. Operationen gick bra och Macahan blev lugnare men annars var det samma katt som förut.

 

Vintern kom och med den snön, men då fick Macahan inte vara på balkongen. Marie var rädd att han skulle halka på det hala räcket och ramla ner. Annars tyckte Macahan att det var roligt att hoppa omkring i snödrivorna fastän det var kallt om tassarna. Mona Lisa däremot avskydde snön. En så fin raskatt som hon var inte skapad att leva i ett så förskräckligt klimat. Hon skulle helst sitta i fönstret och njuta av värmen från elementet och bli serverad gåslever på ett fint fat. Marie hade satt upp ett fågelbord på balkongen och Macahan var mycket intresserad av de små gästerna. Det ryckte i mungiporna på honom och ibland kom det ett och annat ljud av upphetsning. Tänk vad gott det skulle vara med färsk fågel. Mona Lisa förstod ingenting. Hon var totalt ointresserad av all den fina maten som flög omkring utanför fönstret.

 

En dag när Marie läser tidningen får hon se en annons om en kursgård på norra Öland. Där fanns kurser för både amatörer och mera erfarna konstnärer. Där fanns också kurser för vegetarianer och hur man skulle leva ett sunt liv både till kropp och till själ. Det där tyckte Marie lät mycket bra och nästa dag ringde hon till kursgården. Det fanns en kurs på två veckor för erfarna konstnärer. Meningen var att de skulle träffas för att utbyta erfarenheter. Kursledaren var en av de främsta konstnärerna i landet och naturen runt omkring erbjöd många fantastiska motiv. När Marie frågade om man fick ta med sig två katter så skulle det gå bra. Det fanns små stugor där man kunde bo med katt eller hund. Kursen skulle hållas i mitten på juni då det var som allra finast på Öland. Marie bestämde sig för tvåveckorskursen men hon kanske skulle stanna längre och lära sig mera om växter, vegetarisk mat mm.

 

Våren och sommaren kom till Linköping. Det blev återigen varmt vackert väder. Det var skönt att springa omkring i gräset eller ligga i solen och njuta av den sköna värmen. Nere vid bäcken samlades fåglar i hundratal. Marie och katterna var ofta där. Ibland träffade de tanten som hade räddat Macahan. Hon hette Julia och var en riktig krutkärring. Hon sprang maratonlopp och var också vinterbadare. Trotts sina friska vanor så rökte hon ibland på en stor cigarr och hon kunde också svepa i sig en whisky. Julia blev också god vän med Anna Britta. De var från samma trakt i Småland och hade mycket att prata om. Att de fått kontakt med varandra var ju Macahan förtjänst.

 

I mitten av juni bar det iväg till Öland. Marie packade vad hon behövde i sin lilla Renault och så for hon och katterna iväg. Macahan satt hela tiden och tittade ut på naturen och trafiken. Han hade alltid tyckt om att åka bil. Resan tog flera timmar. De körde över Ölandsbron och ända upp till norra spetsen av Öland. Där fanns det en riktig storskog och en mycket vacker havsvik Grankullaviken. Kursgården låg på västra sidan mot Kalmarsund vid en plats som kallades Hälludden. Marie och katterna fick bo i en liten stuga alldeles intill skogen.

Marie hade skaffat en sele också till Macahan och när hon var uppe i kursgården band hon katterna utanför stugan. Macahan tyckte inte alls om selen. Han ville springa omkring som en fri katt, så att han kunde klättra i träden eller jaga fjärilar eller småfåglar. Mona Lisa däremot fann sig väl tillrätta. Hon var ju van vid selen efter flera års fångenskap. Ibland var Marie borta hela dagarna och då fick katterna vara inne i stugan.

Så en morgon när Marie som vanligt skulle binda katterna utanför så smet Macahan. Han hade fått syn på en fjäril borta vid skogskanten. Marie sprang efter och försökte få tag på honom men Macahan fortsatte längre in i skogen och försvann mellan träden. Marie och ett par av hennes kurskamrater letade flera timmar efter katten men måste till slut ge upp. Han kommer säkert tillbaka när han blir hungrig sade någon. Dagen gick och på kvällen fortsatte Marie och hennes kamrater att leta efter katten. Också nästa dag letade de, men Macahan förblev borta. Vart hade han tagit vägen?

 

När Macahan jagade iväg efter fjärilen kände han en stor lycka i sin kattsjäl. Det var som om någon öppnat en dörr i hans inre. På den dörren stod det jakt och frihet. Fjärilen for iväg genom skogen och Macahan kom allt längre bort från kursgården och sin matte. Det fanns flera fjärilar och Macahan jagade vidare. Han kände sig fri. Hans förfäder hade ju för länge sedan varit fria suveräna jägare. Men det var innan människan tog katten i sin tjänst.

Att vara ladugårdskatt eller katt på landet kunde ju gå ann, men att vara stadskatt och behöva ledas omkring i en sele fördärvade varje katt som hade kvar sin frihetslängtan och sina jaktinstinkter. Därför var Macahans lycklig när han for iväg genom skogen. Han lyckades fånga flera fjärilar men de smakade inget vidare. Däremot fick han syn på en mus som sprang in en stor rishög. Nu blev jaktlusten änne större. Macahan kunde med sin hörsel lokalisera vad musen fanns. Han väntade länge och koncentrerar på rätt ögonblick och när musen kom i kanten på rishögen tog han språnget och fångade den. Musen försökte smita in i rishögen igen men Macahan fångade den gång på gång. Efter en stund blev han hungrig. Han dödade musen med ett kraftigt bett i nacken och åt sedan upp sitt byte. Å vad gott det var! Det här var så här en katt skulle leva. Efter måltiden tvättade han sig noga och lade sig i solen och somnade. När han vaknade fortsatte han att utforska omgivningen. Det fanns så många intressanta dofter. En del av dem kände han igen. Det fanns nog främmande katter i närheten. En del av dofterna var nya för honom. Instinktivt kände han att de kunde vara farliga. En katt måste alltid vara på sin vakt och snabbt smyga sig undan eller klättra upp i ett träd.

 

Så småningom kom Macahan i närheten av några hus. Han såg inga människor men han kände lukten av något ätbart. Det var fiskrens som någon hade slängt ut till räven. Macahan var hungrig och han åt fenor, tarmar och fiskhuvud med god aptit. När han var riktigt mätt kröp han in under ett uthus och somnade. Men han sov inte så tungt för det gällde ju att kunna vakna snabbt, och sätta sig i säkerhet om det skulle behövas. Eftersom räven hade lärt sig att människorna brukade kasta ut fiskrens i skogen så kom han på efternatten för att undersöka om det fanns något ätbart. Det som var kvar åt räven snabbt upp. Han kände också att det luktade katt och följde Macahans spår till uthuset. Det skulle smaka gott med katt. Räven hade flera gångerförut överraskat katter och ibland lyckats fånga dem. Han hade också hittat katter på vägen som blivit överkörda. Som tur var så sov Macahan lätt och vaknade innan räven hade fått tag på honom. Macahan kröp längre in under golvet och intog försvarsläge. Där satt han sedan, tills räven travade iväg. Kattjakten hade inte lyckas den här gången.

 

På morgonen fortsatte Macahan att utforska omgivningen. Han hade blivet förskräckt av nattens händelse och var mycket försiktig. Han såg både folk och katter vid ett hus men han gick inte dit utan höll sig på avstånd. Han hittade mera fiskrens och när han ätit sig mätt fortsatte han sin vandring och hittade en brädstapel där han fann ett säkert ställe att sova på. Så gick flera dagar och Macahan kom allt längre ifrån kursgården och matte. Marie letade förtvivlat efter sin katt. Hon frågade i husen om de hade sett till någon främmande, gråspräcklig katt med en tjock högburen svans? Men ingen kunde hjälpa henne. När kursen var slut fick hon ta Mona Lisa med sig och åka tillbaka till Linköping. Macahan var borta. Han hade kanske blivit överkörd av en bil eller tagen av räven. Eller kanske någon jägare hade skjutit honom. Marie grät flera dagar. Hon saknade sin katt förskräckligt mycket. Han var ju så vacker och så personlig.

Macahan hade under tiden anpassat sig till omgivningen. Han njöt av friheten och han hade inga problem att hitta mat. Det var gott om möss och många människor i husen fiskade och slängde ut fiskrenset i skogen. Han hade också lärt sig att akta sig för räven. Flera gånger hade han sett honom och blivit tvungen att klättra upp i ett träd. På nätterna sov han i brädstapeln eller i en sjöbod. En del av sommaren gick och Macahan hade anpassat sig till sitt fria liv. Men långt inne i hans sinne fanns en längtan efter något. Han var ju uppvuxen hos människorna och han saknade den tiden. Han saknade den goda kattmaten och den goda grädden som han fått av Anna Britta. Han saknade också smekandet från vänliga händer. Hans tid hos människorna hade gjort honom till en riktigt social sällskapskatt.

 

Så en dag tog hans längtan efter allt som han mindes från sin tid hos människorna överhand. Utanför ett av husen höll en man på att rensa fisk. Macahan närmade sig försiktigt och satte sig ett stycke ifrån och avvaktade. Mannen fick efter en stund syn på Macahan och kastade en liten fisk till honom. Macahan var hungrig och åt upp fisken. När mannen var färdig med fiskrensningen gick han in i huset och Macahan följde glatt med. Du vill kanske ha lite mjölk också, sade mannen och hällde upp på ett fat. Det var ju länge sedan Macahan druckit mjölk och han tyckte att det var underbart gott. Minnena från den tiden han bodde hos matte Marie dök upp och han undersökte noga vad som fanns i rummet. Där fanns bland annat en soffa och han hoppade upp i den och lade sig tillrätta. Han kände sig glad och mätt och började spinna. Efter en stund sov han.

 

Mannen som hade tagit emot Macahan hette Martin. Han bodde numera ensam i den stora villan. Hans fru och barn hade flyttat till Stockholm för några år sedan. Det var ju besvärligt att kunna försörja sig här på norra Öland. Därför hade de blivit tvungna att flytta. I Stockholm hade de alla välbetalda arbeten. Själv var Martin egentligen körsnär men efterfrågan på pälsverk hade minskat drastiskt de senaste åren. Därför fick Martin försörja sig på annat sätt. Han hade utbildat sig till sjukskötare och arbetade inom kommunens hemtjänst. Martin var duktig och omtyckt av de gamla. Han var också musiker och sångare och ibland tog han med gitarren och sjöng några låtar som han visste de gamla tyckte om. Han var också djurvän och det var nog

tur för Macahan att han hade träffat på just Martin. När Martin arbetade fick Macahan inte vara inne i huset. Arbetstiderna inom hemtjänsten var ganska oregelbundna och Martin var också engagerad inom frikyrkan. Därför var han inte hemma så mycket och Macahan hade tid att ströva omkring och utforska trakten ännu bättre. Han visste snart var det bodde snälla människor och han lärde känna de katter som fanns. Det var för resten bara två gamla kattdamer som bodde hos en pensionerad sjökapten. När Macahan bodde i Linköping hade han ju ofta åkt bil med matte Marie. Därför tyckte han om bilar. Och det hände flera

gånger, att han försökte krypa in i dem. En gång, när en av Martins grannar var på besök, satte han sig på biltaket och åkte med grannen till hans hus som låg några hundra meter därifrån. Detta intresse för bilar skulle bli avgörande för Macahans liv i fortsättningen.

 

En dag skulle Martin åka till Grankulla och besöka en av sina tanter som fick hjälp utav hemtjänsten. Martin lät bildörren stå öppen medan han gick in i huset för att hämta gitarren och då passade Macahan på att smita in i bilen och gömma sig bakom en kartong som stod på golvet. Martin körde alltså iväg till Grankulla som låg några kilometer söderut. Vid Grankullaviken ligger en liten affär ”Minilivs” och där stannade Martin för att köpa kaffebröd. Han lät bildörren vara öppen medan han gick in i affären och då smet Macahan ut och försvann bland buskarna. Nu skulle en ny tillvaro börja för Macahan men om detta får ni läsa i nästa kapitel.