Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

Johansson och hans hund

 

Det var tidig sommar morgon i den lilla staden. Klockan var inte mera än fem men solen hade redan varit uppe en stund. I ett utav hyreshusen bodde Johansson och hans hund Kickan. Hon var en medelstor korthårig blandrashund. Johansson var över 80 år. Hur gammal Kickan var viste han inte. Han hade tagit hand om henne för många år sedan. Då var det en familj med barn som inte kunde ha henne kvar längre, därför att det yngsta barnet hade blivit allergiskt.

Nu på morgonen hade Kickan fått mat och måste ut på en rastrunda.

Hyreshuset låg alldeles intill ett stort grönområde. Johansson och Kickan behövde bara gå ut från sin etta och korsa vägen, så var de ute på grönområdet som gick ända ner till havet. Kickan hade bråttom och drog iväg med Johansson, men det gick inte så fort, han var ju 80 år och hade sista året blivit tvungen att använda rullator. Kickan var kopplad i ett flexikoppel och när de kommit över vägen, så släppte Johansson ut hela koppellängden, så att hon skulle få röra sig lite bättre.


Han vågade inte låta Kickan vara lös. Johansson var rädd för trafiken på vägen de hade gått över. Det kunde ju också komma lösa hundar som kunde ställa till bråk. Ibland hade han sett en schäfer som brukade vara lös och som inte löd sin matte så bra utan drog iväg på egna upptäcktsfärder. Så här tidigt på morgonen var det inte så många hundägare ute.

På kvällarna var det däremot fullt med hundar överallt. Då kunde de ibland träffa på Snobben och hans matte. Snobben var en ung golden som var snäll och lekfull, och om de var längst bort på grönområdet fick Kickan och Snobben vara lösa och leka. Det var roligt att se hur fint de lekte och hur bra de förstod varandra. För Kickan betydde det mycket att få röra sig ordentligt. Numera kom hon inte ut på några längre promenader.

Det sista året hade Johansson blivit sämre i benen och han vågade inte köra bil, men för ett par år sedan hade han haft kvar sin lilla bil och då åkte de nästan varje dag till den närbelägna storskogen. Rullatorn gick att fälla ihop och ta med. När Johansson blev trött brukade han sätta sig på rullatorn och vila. Då kunde han också lyssna på fåglarna och titta på naturen runt omkring. Som säkerhet hade han med sin gamla mobiltelefon, ifall han skulle bli sjuk och behövde ringa efter hjälp.

När de var i skogen var det många dofter som Kickan måste undersöka. Var hon för långt borta, så kallade Johansson på henne och hon kom alltid. Då brukade hon få en halv köttbulle som belöning. Johansson hade en hel förpackning köttbullar med sig. Det var inte bara till Kickan utan för hans egen skull ifall han skulle bli hungrig.


Den här morgonen på grönområdet kom Johansson och Kickan så småningom till en liten badvik. Den låg ganska långt ifrån vägen. Det var så vackert och fridfullt här nere och Johansson satte sig på rullatorn och tittade ut över vattnet. Skrattmåsarna flög omkring och skriade och det var skönt att titta på de lätta sommarmolnens färd över den blå himlen. Kanske det var den sista sommaren, han kunde gå ut och ta Kickan med sig. Det hade varit folk från socialen hos Johansson och de hade tyckt, att det var dags för honom att flytta in på ålderdomshemmet.

Där skulle han få ett eget rum och där behövde han inte bekymra sig om att laga mat. Han behövde ju inte heller vare ensam, eftersom det fanns många gamla att prata med. I dagrummet fanns TV och så brukade det anordnas diverse sammankomster. Ibland kom prästen dit i sällskap med några religiösa damer som kunde spela och sjunga för de gamla. När Johansson undrade vad han skulle göra av Kickan, tyckte kvinnan från socialen att det var tråkigt att han måste göra sig av med Kickan, men hon var ju gammal och hon var ju ändå bara en hund.

Johansson funderade mycket på hur det skulle bli. Ännu så länge kunde han röra sig så bra att han klarade sig i lägenheten, om han fick hjälp med städning och att skaffa mat. Han var ju ändå ganska klar i huvudet. Han läste mycket och han hade ett litet bibliotek med många intressanta böcker. Johansson var också med i en pensionärsförening. Där fanns det ett par andra gamlingar, som han kunde föra en vettig diskussion med. På ålderdomshemmet däremot var många så dementa att det nog var lugnast att undvika dem och därför sitta ensam på sitt rum. Vad det beträffar prästens och de religiösa damernas besök så kunde det kvitta. Johansson var inte religiös och han tyckte inte om präster. De hade i alla tider manipulerat obildat folk som inte kunde tänka själva. Religionen hade i tusentals år ställt till med en massa krig och prästerna hade ju själva varit med i krigen och tyckt att det var rätt att i Guds namn slå ihjäl sina fiender. Och de religiösa sekter som fanns, hörde nog mera hemma i helvetet än i himmelriket. Förresten trodde Johansson varken på himmelriket eller på helvetet. Människan var ett djur bland andra och var underkastad samma lagar som allt annat levande. Vi lever en liten stund på jorden och sedan är det slut för evigt.


Den här vackra sommarmorgonen hade Johansson och Kickan varit ute i ett par timmar, innan de gick hemåt. När de kom hem var Johansson hungrig och kokte havregrynsgröt och satte på kaffebryggaren. Kickan fick en köttbulle. När de ätit lade sig Johansson på soffan.
Kickan lade sig alldeles intill soffan. Hon ville vara nära sin husse, så att han kunde sträcka ner handen och klappa henne. Men det räckte om husse hade ett finger mot hennes mage och rörde vid henne en aning. Då blev hon lycklig.


Johansson låg och tänkte på sitt liv. Han hade i sin ungdom varit gift några år, men så träffade hans fru en rik och charmig advokat. Valet för frun mellan Johansson och advokaten blev inte så svårt. Johansson var lågutbildad och fattig. Han hade visserligen ett bra jobb som långtradarchaufför, men charmig var han inte och han trivdes inte bland fruns ytliga vänner. Han kände sig alltid dum och utanför i sällskapet. Som tur var så fanns inga barn i äktenskapet. Visserligen tyckte Johansson om barn, men han var samtidigt rädd för dem. Han tänkte också på, hur det skulle ha varit, om han ändå blivit pappa. Han tvivlade på att han hade kunnat bli en bra förälder och hur hade han klarat av ekonomin? Visserligen klarade de flesta andra en familj men hans egen känsla av osäkerhet, kom han aldrig över. Nu var han totalt ensam och när han dött, skulle ingen komma ihåg honom.

Ibland hade det hänt att han sett barn leka och stoja i närheten. Han hade då tänkt att någon av dem kunde ha varit hans barn eller barnbarn. Då fick han kämpa med att hålla tårarna tillbaka och snabbt gå ifrån platsen.

Hur hade det blivit så här? Berodde det på hans egen tråkiga uppväxt och på att han hade haft otur i sitt äktenskap.

För att lyckas måste man nog ha tur och samtidigt ha blivit formad i en stabil social miljö. Det sociala arvet inverkar säkert flera generationer framåt. Johansson hade studerat hur det var bland de familjer han kommit i kontakt med. Hade det varit trassligt med separationer, missbruk och tråkigheter, så blev det oftast så i nästa generation. Hade det däremot varit lugna kärleksfulla familjer, så var förutsättningarna större att det skulle gå bra.

Mycket annat spelade naturligtvis också in, det sociala umgänget, utbildning och arbete, ekonomi, bostadsort mm. Hade Johansson varit ung igen, så visste han hur han skulle ordna sitt liv. Nu var det för sent. Trotts allt så var det många människor i hans tid som fått mindre chans än han. De som drabbats av krig, sjukdom, eller var födda i en religion som tvingade dem att leva på ett visst sätt. I Sverige hade det varit fred så att klaga var kanske egoistiskt.
Han själv hade ju varit frisk ett långt liv och hade fått chansen, men han hade inte förstått sammanhangen förrän nu.


Johansson orkade inte fundera längre. Han somnade och nedanför soffan låg Kickan. Fastän hon sov så kände hon närheten till sin husse och då var hon lugn.


Sommaren gick och Johansson och Kickan var ute varje dag ända bort till där grönområdet slutade. Ibland träffade de Snobben och då fick hundarna vara lösa och leka. Men Kickan orkade inte så mycket. Det märktes på henne att hon blev allt svagare. Hon hässjade våldsamt och efter en stund brukade hon lägga sig.


En natt det var sent på hösten så väckte Kickan Johansson. Hon var mycket orolig och ville lägga sitt huvud intill husse. Johansson smekte sin vän och pratade lugnande med henne. Till slut sjönk hon plötsligt ned vid sängen och det ryckte till i hennes kropp och hon slutade andas. Johansson förstod att det var slut och han grät som ett litet barn. När döden kommer är människan maktlös.


Dagen efter pratade Johansson med vaktmästaren som lovade ta hand om Kickan

De fick inte begrava henne på grönområdet men om de kremerade kroppen så kunde de nog gräva ned askan intill någon stor sten.


Vintern kom och Johansson blev allt sämre. Han tyckte att han inte hade något att leva för. Han hade inte Kickan att gå ut med och han hade inte henne att prata med eller smeka. En dag tog Johansson rullatorn och gav sig iväg ut på grönområdet. Han ville uppleva minnet av hans och Kickans promenader.

Den dagen Johansson gav sig iväg var det fint väder men kallt. När Johansson kommit till stranden längst bort på grönområdet kände han sig plötsligt yr och orkeslös och han föll omkull bredvid rullatorn. Det sista han såg var några lätta moln som seglade förbi på himlen.


Dagen efter hittade en rastande hundägare Johanssons döda kropp.

Johansson hade ju inte varit religiös, men det blev i alla fall bestämt att han skulle begravas på kyrkogården. Vid begravningen samlades en handfull personer vid kistan. Det var några från pensionärsföreningen och så var Snobbens matte med. Det var en ung kvinnlig präst som skulle sköta förrättningen. Hon kände inte Johansson, men Snobbens matte hade talat om för henne att Johansson varit mycket ensam, men att hans bäste vän varit en blandrastik och att hon troligen hade betytt mera för Johansson än någon människa.

 

Göte Lindholm

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •