Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

 

Hundliv på landet

 

Det var en mörk natt andra veckan i dec 2001. Jag och unghundarna Esto och Eska sov i ett rum och Ann-Margret och de andra hundarna i ett annat. Klockan var tre då något hände ute på tomten. Esto och Eska vaknade och ville ut. Jag öppnade altandörren och släppte ut dem. Efter några sekunder blev det en våldsam jakt. Det lät minst sagt underligt, ett snörvlande och mycket märkligt ljud. Jag måste försöka avbryta jakten ögonblickligen. Vi har som tur är en bra lydnad på hundarna och när jag kallade på dem, så kom de och vi kunde fortsätta vår avbrutna nattvila. På morgonen funderade jag mycket på vad det var som de hade jagat. Kunde det vara någon grävling som grävt sig under stängslet och var på väg under huset för att hitta ett vinteride? Nej det var nog för sent på året. Kunde det vara en främmande katt? Nej inte heller det stämde. Kunde det vara en räv eller en jakthund? Nej de kunde inte ta sig in. Stängslet är 1½ meter högt och delvis nedgrävt. Alltså förblev det en gåta vad det kunde vara för jaktbyte.

 

Under dagen arbetade jag med bygget av en carport och hundarna var som vanligt på tomten. Eftersom vi har fyra egna hundar och ofta har någon extra hund, så får hundarna turas om att vara ute eller inne. När unghundarna är ute leker de för det mesta eller gräver. Det är gropar och diken överallt. Jag lägger igen och de gräver upp. Vad skall jag göra? Förut hade vi en rätt skaplig gräsmatta, men det tillhör kanske ett historiskt förflutet?

 

På kvällen efter nattjakten hade Esto ingen matlust. Han verkade mycket lugnare än vanligt. För det mesta brukar han vara busig, men nu låg han för sig själv och magen verkade vara i olag. Ännu värre blev det på natten. Han var orolig och jag fick släppa ut honom flera gånger. Min egen sömn var också urdålig. Halvt i sömnen hörde jag, hur det bubblade i magen på honom. Det ilade till i nerverna på mig. Jag kände mig riktigt dålig. Det är ju inte ovanligt att schäfer har problem med magen, men våra hundar hade aldrig haft det och därför var jag extra orolig. På morgonen var jag ute i skogen med honom, för att jag skulle se hur avföringen var. Det var som jag misstänkte. Han hade diarré. Han blev satt på diet av kokt ris och koltabletter i ett par dar, sedan verkade han återigen pigg och busig vilket gjorde, att också jag kände mig betydligt bättre till mods.

 

Under de här sista dagarna hade jag inte tittat över hur tomten såg ut men när jag en dag skulle hämta posten, ute vid vägen, såg jag något egendomligt nedanför altanen? Vad var det nu hundarna hade fått tag i och bitit sönder i småbitar? Jag gick in på tomten och fann att det egendomliga var en liten hög med fjädrar. Esto studsade omkringjättelycklig med några av dem i munnen. En misstanke dök snabbt upp i mitt huvud–HÖNSEN–Vi hade ju kvar en liten flock av fyra höns, äkta ölandshöns. Jag måste räkna dem. Jo då, jag kunde bara hitta tre stycken. Gåtan till den nattliga jakten var löst, likaså orsaken till Estos magbesvär. Troligen hade han ätit upp hönan ensam. Ingen annan av de andra hundarna hade fått smaka. Hur hönan tagit sig ut är ett mysterium. Hönsgården är byggd av Gunnebonät som är nedgrävt runt kanterna. Förklaringen måste vara att hönan på något sätt tagit sig under nätet och under hönshuset. En tidigare valpkull har nämligen grävt en lya under hönshuset så att det fått en kraftig slagsida. Från undersidan av hönshuset har sedan hönan tagit sig ut på tomten inte till friheten utan till en säker död.

 

Till saken hör att det inte är första gången som det är hönsjakt på tomten. Men det var inte de här hundarna som var med om den historien. Vi byggde huset i Grankulla 1988. Efter ett par år skaffade vi några Ölandshöns. Det är en gammal lantras som är mycket frisk och våra höns blev en av de flockar som skulle fungera som en genbank i aveln. De hundar vi hade då var en goldenhane Coxy, en schäfertik Unna och en schäfervalp Veto. Hönsen gick fritt på tomten och vi lyckades lära hundarna att inte jaga dem åtminstone inte när vi var i närheten. Allt var frid och fröjd tills en gammal man i byn en dag försvann och det blev skallgång efter honom. Polis, hemvärn och ortsbefolkningen letade flera dar efter honom. Ann-Margret hade också Coxy med sig i letandet och en dag när hon samarbetade med polisen och de hade sökt igenom ett område, skulle hon skjutsa en av poliserna tillbaka till deras sambandcentral. Coxy behövde inte följa med, så Ann-Margret släppte ut honom och de andra hundarna på tomten. Vad hon inte tänkte på, var att också hönsen var ute. När hon kom hem så hade stora hönsmasakern ägt rum. Coxy låg på trappan och åt på en höna och flera höns var totalt försvunna. När jag kom hem från jobbet letade jag efter hönsen, men allt jag fann var ettben. Tuppen var också försvunnen. Sent på kvällen hittade jag honom. Han hade räddat sig under en brädstapel, men hans stolta fjäderskrud var nästan helt borta. På kvällen när vi satt och tittade på TV, så låg hundarna på golvet och hässjade. Ibland rapade de och då stank det av höns i hela huset. Hur gick det då med den gamle mannen som hade försvunnit? Jo han hittades efter tre dygn välbehållen. Han trodde att han var ute och jagade älg. När någon frågade, omhan varhungrig och ville bjuda honom på ett äpple, så undrade han om han inte kunde få en sup i stället.

 

Några månader gick och allt var som vanligt. Vi hade några höns kvar och ibland fick de vara ute på tomten. Tuppen hade repat sig efter choken och var ännu kaxigare än förut. Så en dag när Ann-Margret sitter på kontoret och jobbar med datan, ringer grannfrun och talar om, att Veto (schäfervalpen) sprang omkring på tomten med en höna i munnen. Ann-Margret rusar ut och får se att Coxy ligger på trappan och plockar fjädrarna av tuppen. Ett stycke därifrån ligger Ann-Margrets älsklingshöna Agda tillsynes livlös. Ann-Margret blev naturligtvis helt vansinnig och låter så det hörs över hela byn. Hon tar hönsen från hundarna och lyckas få in dem i huset. Samtidigt som detta händer kommer brevbäraren med ett paket, men när hon ser vad som är på gång, vänder hon illa kvickt och försvinner. Ann-Margret är chockad och ledsen och bestämmer sig för att gå in till grannen Einar. Han kanske kan ta hand om Agda?

När Einar och Ann-Margret är på väg in på tomten, reser sig plötsligt Agda och springer in i hönshuset och värper ett ägg. Höns kan spela döda om de hamnar i fara och det var så Agda hade gjort. Hur gick det för tuppen kanske någon undrar? Jo han klarade sig också den här gången och blev ännu argare än förut.

Nu (2001) har vi bara tre höns kvar och de är rätt så gamla. Några nya efter dem blir det inte. Att ha frigående höns och samtidigt schäferkennel är nog ingen bra kombination. Som ni ser så kan det ställa till en massa bekymmer.

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •