Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

 

Han var bara en hund

 

Skrivet den 3 januari 2002

 

Det var sommaren 1965. Jag och min dåvarande fru ”Barbro” bodde i Finspång. Adressen var Kappelvägen 58 C 3 trappor. Det var en liten 1: a i utkanten av samhället och vi hade fin utsikt mot infarten från Norrköping. Där låg bland annat några små industrier och ett par bensinstationer. Bortom dessa fanns åkerfält och sedan kom skogen och sjön Skuten.

 

Barbro arbetade som veterinärassistent åt seminföreningen på orten. Detta innebar för henne många besök hos bönderna omkring Finspång. Själv var jag anställd vid en ingenjörsbyrå i Norrköping och ett av våra största uppdrag var projekteringen av Kolmårdens djurpark. Barbro hade haft en schäferhane tidigare som tyvärr hade blivit sjuk och därför måste sluta sina dagar. Själv begränsades min erfarenhet av schäfer till några besök hos en avlägsen släkting utanför Oskarshamn. De hade bondgård och som hjälp och sällskap fanns en schäfertik som hette Titti. Hon var en bra vall och vakthund och hennes klokhet var minst lika stor som en människas, enligt husse och matte.

 

Under min uppväxt önskade jag mig en hund, men morfar och mormor sade alltid nej. Vi hade ett litet torp med ko, får, gris, höns och så några katter. Detskulle ta många år innan min dröm om en hund blev verklighet och då fick jag god hjälp av slumpen. Så här gick det till.

 

Det var på våren 1965 som Barbro en kväll kom hem och berättade att hon träffat en liten schäfervalp på en gård. Han hette Ido. Sonen i huset hade varit FN soldat och hundförare på Cypern. När han kom hem åkte han till Hagedans kennel utanför Finspångoch valde ut den störste och mest orädda valpen ur en kull. Så gick det några månader och det skulle snart visa sig, att en liten hundvalp tog mera tid i anspråk än vad sonen hade tänkt. På dagarna hade han sitt arbete och på kvällarna tog intresset för flickorna överhand.

 

Valpen satt för det mesta ensam och bunden under köksbordet. Barbro kom rätt ofta till gården och pratade och kelade med honom. Han kände snart igen den snälla tanten och en dag frågade sonens far, om hon ville köpa valpen. Sonens intresse hade varit för dåligt och det var synd att ingen tog sig an valpen.

Det blev mycket diskuterat hemma hos oss den kvällen. Jag var mycket tveksam. Vilket ansvar och så bunden man skulle bli. Vi kan väl åka och titta föreslog Barbro.

 

Nästa kväll valborgsmässoafton åkte vi till gården. Resultatet blev, som ni gissar, att vi hade Ido med oss hem. Jag minns ännu hur det kändes, när jag bar ut honom till bilen. Vi fick också ett kvitto (på en bit vanligt omslagspapper) där det stod ”Handpenning 100 kr för 1 st hundvalp Hagedans Ido”. Aldrig förut eller senare har några pengar blivit så väl använda.

Denna händelse, valborgsmässoafton 1965 klockan 7 på kvällen, skulle få en avgörande betydelse i mitt liv.

 

Den första tiden vi hade Ido kände vi oss väldigt osäkra på, hur vi skulle fostra honom. Hur mycket skulle man kräva av en liten valp? Vi kanske var för stränga? Kunde man koppla loss honom när vi var ute i skogen? Han kunde ju springa bort. Vi gjorde säkert massor av misstag och hade nog gjort änne flera om vi inte gått med i Finspångs Bk. Där gick vi en dressyrkurs och en studiecirkel. Det gick tydligen ganska bra, för på den första tävlingen i Akl så hamnade Ido och Barbro överst på prispallen. Sedan blev det min tur att tävla. Det gick bra för oss också. Ido var snart uppe i högsta klassen ”seger spår” som det hette på den tiden.

 

Vårt engagemang i Finspångs Bk blev också allt mera intensivt. Jag blev ordf. och Barbro sekr. Vid den tidpunkten måste klubben skaffa ett nytt område och en ny stuga. Det kom på min lott att sköta mycket av detta arbete. En dag när jag åkte hem från Kolmårdens djurpark, höll några gubbar på att riva en gammal lada i Kvillinge. Det var fint kärnvirke med breda bräder som skulle passa perfekt till vår nya klubbstuga. Jag köpte allt virke och när jag kom hem, började jag med ritningen till stugan. Efter många turer med Kommunen och golfklubben lyckades vi så småningom få byggnadstillstånd på ett jättefint område och det är där Finspångs Bk ligger nu.

 

Det blev en arbetsam tid med stugbygget och appellplanen. Klubbmedlemmarna gjorde mycket själva, men vi fick ändå anställa ett par snickare för att det inte skulle ta allt för lång tid.

När Ido växte upp var han för det mesta med matte, när hon körde seminrundan till olika bondgårdar i trakten. Han fick på så sätt många hundkompisar och han visste precis var de bodde oavsett vilken väg som matte körde.

 

Han var också med oss på våra semestrar till Öland. Första sommaren kommer jag särskilt ihåg. Barbro och jag var nygifta och skulle göra ett besök på den sägenomspunna nationalparken ”Blå Jungfrun” (Blåkulla) i Kalmarsund. Jag hade tio år tidigare (1955) varit vaktman och guide där. Det var den bästa sommar jag någonsin haft. Jag bodde helt ensam i en liten stuga och när det inte fanns några turister på ön, så paddlade jag runt i min kajak och studerade djurlivet. En lördag i slutet av augusti 1965 gjorde jag alltså ett återbesök på min kära ö. Barbro var nyfiken på vad som fanns där ute. Vi skulle åka med fiskebåten ”Mary” och stanna där över helgen. Vi hade tält med oss och Ido skulle naturligtvis också följa med. Turistsäsongen var över, så vi skulle få vara helt ensamma. Under lördagen och söndagen strövade vi omkring och beundrade den fantastiska naturen. Blå Jungfrun är som ett litet fjäll. Till ytan 63 ha. en kilometer långt och 87 m högt. Det finns flera grottor där och en mycket intressant flora. Vi badade också och hade riktigt skönt. På söndag eftermiddag blåste det upp och blev storm. Fiskebåten som skulle hämta oss kunde inte komma. På måndagen var det samma väder. Nu hade också maten tagit slut. Vi var alltså skeppsbrutna på häxornas ö. Turligt nog hittade jag en liten påse med potatis i vaktstugans källare. Vi plockade också nässlor och kokade. Jag hade fiskespö med mig, men fiskelyckan var dålig så något napp fick jag inte. Det hade också blivit riktigt kallt så vi frös i tältet. Därför hakade jag av fönsterluckorna på vaktstugan och så tog vi oss in. Där fanns det en säng och filtar. Nu behövde vi inte frysa, men vi var hungriga och stormen fortsatte. På onsdagen hade det lugnat sig något och vi fick se en segelbåt som närmade sig söderifrån. Jag fick tag i en vit handduk och började signalera till den. Det är ganska svårt att komma intill den klippiga stranden men till vår stora glädje lyckade rorsman med detta. Det var en docent Anderberg och hans fru som på gamla dar köpt en båt och seglade omkring i Östersjön. De bjöd på middag, som bestod av bruna bönor med fläsk. Efter maten drack vi pomeransbrännvin som de skaffat nere i Baltikum. På eftermiddagen seglade vi till Byxelkrok. När vi lastade av våra saker på kajen, såg vi en fiskebåt som var på väg in i hamnen. Det var den som skulle ha hämtat oss. Fiskaren var naturligtvis arg, men han förstod samtidigt att vi tagit chansen att komma från ön. Vi tackade paret Anderberg, men innan vi skildes fick vi lova dem att hälsa på en god vän till dem som hade ett sommarställe i närheten och berätta om vårt äventyr. Anderbergs skulle skicka ett kort att de hade räddat ett nygift par och en hundvalp som blivit skeppsbrutna på Blå Jungfrun. Den gode vännen var TV mannen Bengt Feldreich. Vi var där några dagar senare och blev bjudna på kaffe.

 

När arbetet med stugan och klubbområdet i Finspång var nästan klart, var det dags för mig och Ido att flytta. Först blev det till Norrköping och sedan till Sölvesborg i Blekinge.

Mycket annat hade också hänt under tiden. Vi hade köpt ett litet hus i Svärtinge. Vi hade också skaffat en hund till. Han hette Heiko och var halvbror till Ido. Företaget jag arbetade åt hade gått i konkurs och jag blev arbetslös en tid. Barbro och jag skildes. Hon och Heiko flyttade tillbaka till Finspång. Naturligtvis var det mycket jobbigt för mig under denna tid.

I Norrköping kände jag inte så många människor, men tack vare Ido fick jag kontakt med grannar och andra hundmänniskor. Något jag minns från Norrköpingstiden är de underbara turer vi gjorde med pulka och skidor. Det var mycket snö och kallt den vintern (1969-70) Nästan varje kväll tog vi en tur på omkring 1 mil och för att Idomannen skulle få extra motion, hade jag lagt ca 30 kg last i pulkan. Det är oförglömliga skönhetsupplevelser jag har från de turerna. Särskilt när det var bra före och månsken. Det gnistrade från snökristallerna och de enda ljud som hördes var knarrandet från skidor och pulka. Det var kallt och tyst omkring oss. Någon gång kunde vi höra en räv eller uggla som skrek. Det lät hungrigt och lite kusligt. När vi efter en sådan tur kom tillbaka till staden och den ljusa varma lägenheten blev kontrasten nästan chockartad. Där utanför fanns den karga vildmarken där djuren kämpade för att överleva och här inne, i människornas värld, fanns ljus och värme i överflöd.

 

I december 1970 gick flyttlasset till Sölvesborg. Vi skulle bo i en 1: a på drygt 40 m2 Adressen var Rönnevägen 4 B.

Nu kom en tid som var mycket jobbig. Jag kände ju ingen i Sölvesborg. Det blev jul och nyår och som vanligt träffas släkt och vänner och firar. När jag var ute med Idomannen på kvällarna, såg jag genom fönstren hur folk umgicks. Där inne var det ljust och varmt och gemenskap. Det kändes inget vidare. Jag kände mig som en hemlös luffare som stryker omkring. Då var det tur att Idomannen och jag hade varandra. Det blev precis som i Norrköping, tack vare Idomannen fick jag sociala kontakter. I början var jag med i Karlshamns Bk men så småningom startade vi en klubb i Sölvesborgs. Det var 1973. Nu blev det en mycket arbetsam tid med att bygga upp klubben. Efter ett par oroliga år blev det ordning i klubben och den utvecklades till en av Sveriges framgångsrikaste och framförallt trevligaste klubbar.

 

Eftersom jag arbetade som arbetsledare vid kommunens gatukontor, så kunde Idomannen vara med mig hela dagarna. Han ville alltid bära något och då blev det ofta ett måttband eller en kasse med mätstickor. I somras (2001) träffade jag en av mina gamla arbetskamrater och då berättade han (25 år efteråt) saker jag hade glömt om denna fantastiska hund. Om jag ibland hälsade på hos någon familj, så kom Ido till mig med skorna, när han tyckte att vi skulle gå hem. När vi handlat ville han alltid bära en kasse uppför trapporna till lägenheten.

En gång hade en tjuv gjort inbrott i en villa som låg i utkanten av stan och då spårade Ido upp tjuven åt polisen. Då var vi hjältar i ortstidningen.

 

Jag minns också vandringar och fisketurer vi gjort i fjällen. Tåligt travade Idomannen före mig med sina packväskor fulla med sin mat, myggstift, tassförband och en del andra prylar. När vi fiskade stod han bredvid mig och tittade förväntansfullt på, om det skulle bli någon fångst. En sommar gick vi i södra Lappland och det året var det lämmelår. Överallt kryllade det av de marsvinslika djuren. De fanns i vattendragen vid lägerelden och under tältet. Idomannen hade ju hur mycket jaktbyten som helt om han hade fått hållas. Men han var ändå nyfiken och det hände att lämlarna bet honom i nosen så att det blödde.

 

Vi hade också flera kanotsemestrar tillsammans. En sommar var vi i Dalsland, på de kristallklara sjöarna mot Norska gränsen - vilken underbar vildmark. På dagarna badade och fiskade vi och på kvällarna och förnatten paddlade vi. Det var lugnast väder då och den finaste tiden på dygnet. Den ljusa sommarnattens skönhet går inte att rättvist beskriva. Det kunde vara alldeles spegelblankt på sjön och solnedgångens färger på vattnet och himlen skiftade ständigt. På natten är många djur i rörelse och det finns få sätt som är bättre än att med kanot komma den nära. En natt när vi sysslade med att sätta upp tältet, ute på en ö, fick vi se en stor älg som simmade över sjön. Den skall vi hälsa på, sade jag till Idomannen och så hoppade vi i kanoten och paddlade ut till älgen. Det var en stark upplevelse att vara så nära en levande vild älg. Jag pratade med den, men Idomannen bara morrade. Vi följde älgen till stranden och då såg vi att det var en ko. Stor, stolt och urtidsgrå försvann hon in i vildmarken.

 

En sommar hade vi kanotsemester i Västerviks skärgård. Det var en underbart fin vecka. Jag hade köpt en tvåmanskajak. Den var ju ganska smal och vissa dar när det blåste friskt, hände det att vi mötte båtar långt från land. Folk på båtarna tittade förundrat på oss, när de fick se en stor schäfer i kajaken. Om Idomannen satt litet snett så att tyngdpunkten inte blev den rätta, så sade jag till honom och då flyttade han sig så att det blev ballans.

Det finns många flera minnen av Idomannen, men det jag bäst kommer ihåg, är vilken underbar vardagshund han var. En stor lurvig kamrat som alltid fanns till hands. Om jag kände mig ensam och misslyckad, så tittade han på mig med sina vackra ögon och gav mig en liten puss. Trots husses alla fel så var jag i alla fall hans husse. Det låter kanske märkligt men sanningen är ändå den, att Idomannen har betytt mera för mig än någon människa, trots att han bara var en hund.

 

Åren gick och Idomannen blev gammal och sjuk. Det var njurarna som till slut gav upp.

Vid midsommaren 1976 var hans tid ute. På djursjukhuset i Kalmar fick jag ta avsked av min vän för alltid.

 

Det året var midsommarvädret mycket vackert, men för mig var himlen svart och det gjorde ont när fåglarna sjöng. Jag kände mig som en halv människa. Min älskade Idomann fanns inte mer. Det har nu gått 26 år sedan, men smärtan finns ännu kvar. Jag har undrat många gånger, om det bara är människan som har en själ? Varför skulle vi som är så självgoda och som bär oss så dumt åt mot varandra och mot naturen vara så mycket förmer än djuren?

 

En kväll för några år sedan, när vi hade flyttat till Öland, inträffade något mycket märkligt. Min nuvarande fru Ann-Margret satt på kontoret och arbetade med datan. Våra hundar var ute på tomten och jag hade gått och lagt mig. Då känner Ann-Margret att det kommer in en stor hund in i rummet. Den går fram till Ann-Margret och lägger sin nos på hennes axel. Vad vill du min lille vän? Säger Ann-Margret och vänder sig om, men där fanns ingen hund. Ann-Margret tyckte det var mycket konstigt. Hade hon inbillat sig alltsammans? Dagen efter talade hon om för mig vad som hade hänt. Då kunde jag tala om, att så gjorde ofta Idomannen när han levde. Ett par år hade jag en vanlig Mercedesdiesel. Idomannen satt då i baksätet och när han ville ha kontakt med husse, så lade han sin nos på min axel. Var det Idomannen som hälsade till oss den där kvällen?

 

Nu bor min fru Ann-Margret och jag tillsammans med fyra schäferhundar i Grankulla på norra Öland. De är mycket tillgivna och fina och vi tycker mycket om dem. Och alla hundar har ju sin egen personlighet. Med åren har vi lärt oss att ”läsa hund” ganska bra. Vi har också lärt oss mycket om våra egna reaktioner i samspelet med dem. Att öva och umgås med hund är en ständig mental träning. Du måste kunna läsa hund, men du måste också lära dig hur du själv reagerar.

 

Något jag ofta har tänkt på, är hur lätt och naturligt det är att visa ömhet mot en hund. Du kanske bara går förbi men kan inte låta bli att ge en liten klapp eller säga ett vänligt ord. Många gånger är man säkert infantilt barnslig, men vad gör det? Det viktigaste är den äkta känslan. Tänk om vi kunde visa litet mera av det beteendet mot våra medmänniskor! Tyvärr är då risken stor, att man blir missförstådd och snabbt åker på en riktig smäll. Jag hörde för några dagar sedan en intressant diskussion om känsla och förnuft. Hela vårt samhälle har i flera hundra år varit styrt utav förnuftet. Känslan har alltid kommit i andra hand. Nu börjar forskarna fundera över om det varit rätt att alltid låta förnuftet styra? Tänk själva efter, vad är det som kommer först i de flesta reaktioner.

 

Jo det är känslan!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •