Välkommen till familjen Lindholm                                             bodavinden.se © 2012                    

 

   GAMMELHUSSES RÖST

 

Det var söndagen den 7 mars 1999. Vi hade haft dressyrkurs på för-middagen. Vi hade också tittat på avslutningen av Vasaloppet och jag hade varit ute och cyklat någon mil med Alinka och var ute med gammel-hundarna Unna och Veto.

Det finns stora skogar här på norra Öland(6000ha) och mer än 15 mil fina skogsvägar.  Man kan cykla på små stigar längs den milslånga Bödabukten.

 

Det var vackert väder och hundarna och jag njöt i fulla drag. Då vibrerade den nyinköpta mobiltelefonen i fickan.

Det var Ann-Margret som ringde och med förtvivlan i rösten berättade att Chicka sprungit bort. Jag blev alldeles skakis.

Vad hade hänt Chicka den lilla pigga schäfertiken som jag veckan tidigare under sportlovet hade kört upp till Stockholm med. Flickan som köpte Chicka vi kan kalla henne Lisa var 18 år. Hennes mamma här kallad Lotta hade ett sommarställe bara några hundra meter ifrån där vi bor.

 

Lisa hade varit mycket hos oss. Hon hade sett Chicka växa upp. På somrarna hade de varit mycket ute och gått i skogen, cyklat, badat och ätit glass tillsammans och så småningom blivit ett riktigt par. Chicka älskade Lisa och när Lisa frågade om hon fick köpa Chicka kunde vi inte säga nej. Vi tyckte väldigt mycket om Chicka. Hon var ganska speciell pigg, glad, lättlärd och snabb som en bordercollie.

 

Problemet var att jag inte hann med att träna henne som hon förtjänade. Hon hade också börjat sticka upp mot sin gamla mamma Unna (10 år).

 

Jag var mycket orolig när jag kom hem från cykelturen. Det blev flera telefonsamtal till Stockholm innan jag fick klart för mig hur och var Chicka hade försvunnit. Lotta hade besvär med sina leder och hade blivit ordinerad 1 månads vistelse på kurort. Under denna månad skulle Lisa bo hos en familj med några ungdomar i Lisas ålder. Chicka fick alltså byta miljö ytterligare en gång.

 

 Detta hade nog gått bra, men så skulle ungdomarna ha föräldrafri fest lördagen den 6 mars. Familjen hade ett torp öster om Hallstavik och då tog föräldrarna med Chicka. Hon skulle ju ha det mycket lugnare på landet. Lisa skulle vara med på festen och stannade i stan. Det var nog snällt tänkt men ganska dumt. För Chicka betydde det ytterligare ett miljöombyte. Dessutom kände hon inte familjen tillräckligt och värst av allt, vart hade hennes älskade matte tagit vägen. Chicka var heller inte så glad åt främmande människor att hon glatt följde med dem. Till råga på allt hade Chicka börjat löpa.

 

När familjen kommit till torpet och började bära in saker så sprang Chicka oroligt omkring och nosade. Vart hade hennes matte tagit vägen? Efter en stund var Chicka försvunnen. Det blev ingen lugn helg på landet. Torpets ägare letade. Släktingar och grannar hjälpte till att leta. Ett par gånger såg de Chicka ute på ängarna. De kallade på henne, men hon bara försvann. Natten gick och på morgonen hade någon sett henne framme vid en gård. Det hade också snöat ett par cm på natten så det gick att spåra henne. Hon hade sprungit på vägkanten genom Häverö och varit framme vid flera hus. Hon hade varit uppe på trapporna och letat. Var fanns hennes älskade matte? Färden hade fortsatt genom Häverödal och så hade hon försvunnit i skogen österut. Polisen blev underrättad om att en schäfertik iklädd reflexsele hade försvunnit. Torpets ägare tyckte att de inte kunde göra mera och tänkte åka tillbaka till Stockholm. Grannarna hade lovat höra av sig om de fick syn på Chicka.

Det var nu Lisa ringde till Öland och förtvivlat försökte förklara vad som hänt. Torpets ägare ville inte åka efter henne. Hon kände ingen som var villig att köra henne de 10 milen till Häverö och till råga på allt så gick inga bussar. Det var ju strejk. Det kunde också ta flera dagar att leta reda på Chicka. Om det ville sig illa så kunde hon vara flera mil från torpet. Den största faran var ju trafiken. Som tur var hade hon på sig en reflexsele men skulle hon komma ut på någon starkt trafikerad väg så kunde en olycka mycket lätt inträffa.

Nu måste jag fatta ett snabbt beslut. Jag hade en vecka kvar av min ledighet och om jag körde upp till trakterna där Chicka försvann, så kunde jag kanske rädda henne. Hon och jag hade ju en mycket fin kontakt och om hon hörde min röst eller kände min vittring, så var chanserna stora att hon kom. Om vi hade tur så var hon inte så långt från torpet där hon försvann. Lisa kunde också följa med, åtminstone den första dagen sedan hade hon ju skola att tänka på. Klockan 18.30 på kvällen hade jag tankat bilen och gav mig iväg. Jag hade inte haft tid att äta något men jag hade med mig en banan och två chokladkakor. I vanliga fall brukar jag bli mycket trött och sömning efter några mil. Nu var det annorlunda. Jag var så orolig och urförbannad att all trötthet var som bortblåst. Adrenalinet måste ha forsat ut i kroppen. Det kröp och drog i ansiktet och skäggstubben stod rätt ut. Hade jag ställt upp i Vasaloppet tidigare på dagen i den sinnesstämningen, hade jag nog vunnit. Milen bara rann iväg. Borgholm/ Kalmar/ Oskarshamn/ Västervik/ Norrköping osv. Det svåraste var att hålla igen på gaspedalen. Jag måste ju tänka på körkortet och på trafiksäkerheten. Bilen var en gammal Opel Ascona 83 års modell, den kunde lägga av när som helst.Tankarna på Chicka malde ständigt i huvudet. Hon kanske inte levde. Hon kanske var allvarligt skadad. Den levnadsglada, pigga underbara lilla schäfertiken som levt i lugnet hos oss på norra Öland behövde hjälp utav gammel-husse och sin unga matte. Jag måste hinna fram och jag måste ha tur.

Under färden tänkte jag också på de erfarenheter som jag tidigare fått av bortsprugna hundar. Någon gång på 70 talet lånade en instruktörselev en boxertik för att genomföra kursen som gick någonstans i Skåne. Under ett övningspass försvann tiken och ingen kunde få tag på henne. Alla kursdeltagarna letade. Klubbkamrater letade men tiken var försvunnen. Det var sent på hösten. Vintern kom med ganska mycket snö och kyla. Så småningom kom rapporter om att en boxertik hade varit synlig utanför en gård där döda grisar hade lagts ut. Därför körde man dit den bil som tiken brukade åka i. Man lämnade bakluckan öppen och band en lina i handtaget så det gick att stänga luckan snabbt. Sedan fick man turas om att ligga på pass och vänta. Så en natt kom tiken. Hon kände igen bilen, det luktade som förr i tiden. Hon hoppade in och luckan slog igen. Till historien hör att tiken hade varit ganska rädd och nervös när hon sprang bort. Nu däremot hade en märklig förändring skett. Hon var lugn och trygg och vid gått hull. Hon hade varit tvungen att klara sig själv och då fått självförtroende. Jag mindes också andra försvinnande som inte slutat så lyckligt. En död hund i ett vägdike eller att man aldrig fick klarhet i vad som hade hänt.

Kl 23.30 var jag i Stockholm, då hade jag inte varit ur bilen sedan starten från Öland. Nu måste jag stanna. jag var nämligen kissnödig. Sedan hade jag ett annat stort problem. Hur skulle jag hitta Lisas adress. För Stockholmare och andra som är vana att hitta i stan är det ju lätt, men jag körde naturligtvis fel. Så småningom hade jag krånglat mig till Brommatrakten. Lisa fick springa till en bensinstation där vi träffades. Vi åkte hem till Lisas lägenhet och efter ett par mackor och flera muggar starkt kaffe var vi redo att fortsätta färden. Så bar det iväg norrut mot Norrtälje och en by som hette Kåtorp. Problemet var att Lisa bara hade varit där en gång för flera år sedan och var osäker på vägen. Vi hade visserligen en bilatlas men den var gammal och ganska otydlig. Vi körde och körde och jag tyckte att de 10 milen från Stockholm aldrig tog slut. Vi körde naturligtvis fel och hamnade i Grisslehamn. Vi vände och efter mycket snurrande på småvägar, var vi i närheten av byn, men det var stört omöjligt att hitta avtagsvägen. Till slut bestämde vi oss för att fråga någon. Bara vi kunde hitta ett hus där folk var uppe. Klockan halv 4 på natten såg vi att ljuset var tänt i ett hus. Lisa bultade på dörren och efter en stund kom en äldre man och öppnade. Jodå han visste vad det var frågan om. En granne till honom hade sett schäfertiken dagen innan. Vi fick vägbeskrivning och 5 min senare var vi framme vid torpet.

 

Frun i huset hade stannat kvar, när hon fått veta att vi skulle komma. Lisa gick in för att anmäla vår ankomst och jag såg mig om lite under tiden. Det var fortfarande mörkt, men jag kunde se att terrängen var ganska kuperad. En hel del snö låg kvar och det var så halt att fötterna for omkring hur som helst. Långt borta syntes ljus från andra hus. Var kunde Chicka finnas? Hade vi tur fanns hon i närheten, hade vi otur var hon flera mil bort. Kunde hon höra mig om jag kallade på henne? Jag måste försöka med detsamma.

Jag ropade hennes namn flera gånger mot alla väderstreck.

 

Chicka! Chicka! Chicka! Chicka!

 

Ingen Chicka syntes till. Så kom Lisa ut och vi bestämde oss för att gå vägen mot en gård i närheten. Jag ropade på Chicka ett par gånger till och plötsligt gled en skugga fram ur mörkret. Det var Chicka som överlycklig kastade sig i våra armar. Ni som är hundägare och läser detta kan nog förstå vilken lättnad jag kände.

 

 Jag vände mitt ansikte upp emot skyn och utbrast spontant: TACK GODE GUD - TACK!

 

Vi gick in i huset, där blev vi bjudna på kaffe och varm korv. Chicka låg under bordet och tittade på oss med sina mörka vackra ögon. Hon såg lycklig ut. Hon hade hittat sin matte och gammelhusse, men hon var trött och huvudet gled sakta ner mellan tassarna och så sov hon tryggt. Vi fick också sova några timmar, sen körde vi tillbaka till Stockholm. Vi var alla överens om att samtliga hade lärt sig en hel del av det inträffade.

Jag styrde nu min gamla bil söderut mot Öland. Det blev en mycket jobbig färd. Jag var så trött att jag fick stanna och sova flera gånger.

Det var regningt väder med dålig sikt och när jag kom över Ölandsbron var det alldeles dött. Från bron och hem (10mil) såg jag inte en enda bil, ingen cyklist och ingen fotgängare. Den enda levande varelse jag såg var en katt som sprang över vägen vid Kungsgårdsbacken i Borgholm. När jag kom hem halv 2 på natten, hade jag gjort en nätt liten tripp på ca 140 mil.

 

Lisa och Chicka hann börja tävla, de vann Doggy Cup och blev uppflyttade till lägre klass, de tävlade också i lydnads ettan med höga poäng varje gång. Chicka gick bort den 6 augusti 2003 i en olyckshändelse. Hon hittade mat i en plastkasse när hon var ensam hemma. Chicka fick kassen över huvudet och var så upptagen av att äta att den kom ner i halsen och fastnade, hon kvävdes till döds. Vi känner än idag stor saknad av henne och får ännu tårar i ögonen varje gång vi tänker på henne.

 

CHICKA VI SAKNAR DIG

 

• All text o fotografier på www.bodavinden.se skyddat av copyrightlagen •