Arkiv 2008

 

 

Tisdagen den 9 september

 

 

 

 

Det har nu gått flera veckor sedan jag skrev på hemsidan. Det har blivit höst och mörkret kommer allt tidigare på kvällarna. Quandi och jag har tränat en del och det ser bra ut. Om söndag den 14 sept. skall vi till Karlshamn BK och tävla i Hkl spår. Kommer hon bara ut tillräckligt i rutan så skall det nog gå bra. Vi har specialtränat för att hon skall söka spår längre ut. Kommer hon på spåret och inte är för laddad så går hon åt rätt håll. Är hon för ivrig så kan det bli bakspår. Jag försöker på alla sätt att minska retningarna och lugna ner henne. Linan är utlagd, selen är påsatt i förväg och eventuellt lägger jag ner henne innan påsläppet. Hon lägger sig ju ner vid apporterna ute i spåret och det tar alltid lite tid, innan vi kan fortsätta. Inget jäkt och husse behöver förresten lite tid på sig att komma upp från knäliggande vid apporterna. Gubben är gammal och stel. Jag hoppas också att terrängen inte blir allt för jobbig. Då kanske inte konditionen räcker och det tar för lång tid. Det vore förargligt att få åka hem direkt efter spåret. Det är ju också en ny miljö och man kan aldrig vara säker på hur hunden reagerar. De moment som går tiomässigt här hemma kanske blir nollor. I lördags den 6 september var det MH beskrivning i Wäxjö för Quandis valpar. Fem av sju kom. Beskrivningen gick mycket bra. Det var en jämn och bra kull. Vi fick mycket beröm. De som är intresserade av resultatet kan gå in på SKK hunddata. Sök på Heratorpets Quandi s23984/2004. och sedan på hennes avkomma. Det kan kanske ta någon vecka innan SKK matar in resultatet. En del moment kunde ha blivit ännu bättre om hundarna inte hade varit så lydiga. Lilla bytet t.ex. såg inte Freija första gången, därför att hon bara tittade upp i husses ansikte. Nu väntar vi på att de båda valparna som inte var med skall göra MH beskrivningen. Sedan är det dags för röntgen av höfter och armbågar. Det skall bli spännande men också nervöst. En av valparna Ferida är röntgad och det såg bra ut. Det blev A på höfter och ua på armbågarna. Tänk om de andra också blir bra. Då hurrar vi. Men det är nog säkrast att inte ta ut någon glädje i förskott. Det blir som det blir. Ett stort orosmoment är att avläsningarna på SKK har varit mycket besynnerliga. Flera hundar har fått D på höfterna men vid omröntgen har det t.o.m. blivit A i stället. Vad skall man göra åt problemet. Man känner sig maktlös.

 

 

 

Funderingar om ledarskap och förarens kontakt med sin hund

 

 

I dag den 17 augusti 2008 är det blåsigt och regnigt ute. Därför sätter jag mig vid datan för att skriva om ledarskap och kontakten med hunden. Ledarskap är ett område som det finns många åsikter om. Vår kunskap om hur det fungerar i den vilda varg och hundflocken är ofullständig. Det återstår ännu mycket forskning. För det mesta är det ledarparet som styr och tar initiativ till viktiga aktiviteter men flockmedlemmarna kan också agera på egen hand om situationen kräver det. Skall vi hundägare bli bra ledare är den viktigt att vi lär oss de regler som gäller i hundarnas värld. Tyvärr är vi handikappade på många sätt. Vi kan oftast inte springa ifatt en hund om det skulle behövas och vår förmåga att med läten och kroppsspråk efterlikna en hund är också begränsade. Men vi måste försöka så gott det går. Det är tur att hundarna i regel är bättre på att läsa våra signaler än vår förmåga att läsa deras. Överallt ser man prov på bristande ledarskap hos hundägarna. En hund kan t. ex vara mycket lydig på appellplanen, eftersom den är van vid att i första hand bli belönad med godis, kamptrasor, kongar mm. När samma hund kommer ut i skogen och ett råddjur, hare eller något annat intressant dyker upp är lydnaden dålig eller obefintlig. Då har husse/mattes nej ingen verkan. Ledarskapet brister oftast i vardagslydnaden. OBS att godis, kamptrasor, kongar mm. är ett bra sätt att påverka hunden med om de användes på rätt sätt - MEN berömmet från husse/matte (Ledaren) måste vare det viktigaste. Med bra ledarskap får man mycket bättre kontakt med sin hund. Den har respekt för husse/matte och den är uppmärksam på alla signaler. Denna respekt och kontakt skapar man inte på lydnadsplanen utan i vardagslivet. Varje sekund du är tillsammans med din hund. Då fungerar det som i den vilda flocken. Lär av naturen Om man sammanfattar det viktigaste för en hund brukar det vara Motion och Aktivitet, Lydnad och Kärlek. Jag skall försöka reda ut vad det innebär. Det är mycket för min egen skull jag gör det. Under mina 43 år som hundägare har man förhoppningsvis lärt sig en del, ändå återstår det mesta. Man blir aldrig fullärd. Men om någon annan har nytta av synpunkterna så är det ju bra. Att hunden behöver motion är självklart. Den är skapad för ett aktivt liv i skog och mark. Tyvärr så är de flesta hundar för dåligt motionerade. Att bara gå ut med hunden en sväng eller i bästa fall göra en promenad i skogen räcker inte. Kan man cykla någon ½ mil eller låta ett par hundar leka ordentligt med varandra är det bättre. Många hundägare har inte tid och ork och då får hunden sitta emellan. Att lösa problemet med överdriven pinn. eller bollkastning skapar bara stress. Har man flera hundar får man ständigt dåligt samvete. På Statens Hundskola i Sollefteå (när den fanns) hade varje heltidsanställd instruktör hand om 3 hundar och då var det andra som för övrigt skötte hundarna. Hur löser en kennelägare problemet? Det måste vara omöjligt att hinna med att motionera hundarna tillräckligt. Hundarna behöver också använda sina sinnen och spåra, eller leta efter saker eller människor. Nu kommer vi till den andra biten och det är uppfostran och lydnad. Jag har här ovan redogjort för det viktigaste. Vi måste lära oss efterlikna de lagar som gäller i naturen. Jag måste vara en stäng men rättvis flockledare. Men här kommer vi till ett problem. De som försöker uppträda som vargfar/vargmor gör ibland misstaget att överdriva kadaver disciplinen och blir på mänskligt språk ”träbockar”. I botten ligger rädslan för att hunden skall uppfatta det som svaghet om flockledaren visar känslor och kelar med sin hund. Genom avel i tusentals år har vi fått fram hundar som vill samarbeta med oss. Man måste därför öva upp sin emotionella känslighet för att uppfatta hundens signaler. Annars är du en ”träbock”. En bra flockledare kan ändå sätta gränser och vara hård om det behövs. Varför tror ni att det ofta är kvinnorna som är de bästa hundförarna? Jo de ser hundens signaler och kan ge känslomässig respons. Nu glider vi in på nästa viktiga bit i förhållandet till hunden och det är kärlek. Jag tycker ordet är misstolkat. Är inte kärlek varma innerliga känslor till någon man tycker om? Om det är rätt förhållande mellan hund och husse/matte så visar hunden det på många sätt och du är en idiot, träbock mm. om du inte återgäldar hundens känslor. En hund kan du visa ömhet utan att det missförstås. Det räcker med ett vänligt tonfall eller en klapp. Detta använder du naturligtvis i uppfostran och dressyr. Nu skall jag försöka beskriva hur jag ser på hundträningen. Grunden är som jag tidigare har berört en bra uppfostran och att man är en flockledare som hunden har respekt för och lyssnar till. Det finns många sätt att öva in olika moment. Jag försöker utnyttja hundens medfödda beteende så mycket som möjligt, i första hand flock och jaktbeteende. Att gå in på varje moment skulle bli för omfattande. Det skulle bli en hel bok. Jag hänvisar till Sven Järveruds, Barbro Börjesson, Erik Wilssons och hundskolans böcker. Men det finns också andra sätt t.ex klickerträning som fungerar alldeles utmärkt för vissa moment, om man gör rätt. Numera har det blivit tämligen förvirrat, hur man skall träna. Man får inte ta tag i hunden, om det behövs och man får inte säga nej till hunden. Detta måste vare en grov missuppfattning. Gamla och nya idéer kolliderar och ibland verkar det, som om man har glömt bort ledarskapet totalt. I själva verket är det inte så stor skillnad mellan gammalt och nytt. Oavsett vilken metod vi använder så använder vi positiv förstärkning (beröm) av ett önskat beteende. Vad som är svårt är att göra det i exakt rätt ögonblick. Beröm i fel ögonblick förstärker fel beteende och hunden blir förvirrad. Där kommer förmågan in att kunna läsa hunden på rätt sätt. Det måste gå blixtsnabbt. Den emotionella känsligheten mellan hund och förare måste vara bra. Jag brukar likna samarbetet mellan hund och förare med förmågan att spela på ett musikinstrument. För att spela en vacker melodi, måste man trycka på rätt tangent (sträng) i exakt rätt ögonblick och med rätt känslighet. Ju duktigare man är ju vackrare melodi. De flesta kan kanske lära sig spela ”Gubbe Noak” En mästare kan däremot hantera sitt instrument och spela underbara musikstycken. Likadant är det med hundträning. Kan du hantera din hund någorlunda rätt, så är det som att spela ”Gubbe Noak”. Är du duktig så kanske du blir en mästare. Hunden förstår den minsta signal från dig. Jag måste avsluta mina funderingar med förklaringen att jag själv inte är någon mästare i att spela på instrumentet hund, men ”Gubbe Noak” och lite till kan jag nog.

 

 

 

Söndagen den 16 augusti 08

 

Det har nu gått 14 dagar sedan jag skrev och det har förändrats en hel del. Susanne har varit här ett par gånger och det går bättre nu att följa kommenderingen. Jag har också tränat själv och det går mycket bra. Nu hoppas jag att Ann-Margret får lite tid att hjälpa oss. I dag var det sista gången som färjan till Gotland gick och detta innebär att Ann-Margret är ledig från terminalen. Jag hoppas också att Lasse får tid att träna med sina hundar. Nu skall det bli mera spårträning och uppletande.

 

 

Söndagen den 3 augusti 2008

 

Det har varit mycket dåligt med hundträningen i sommar. Det har varit alldeles för varmt och när lägerdeltagarna åkt härifrån, har vi haft besök av andra bekanta. Det har blivit en del grillparty när Ann-Margret kommit hem från Färgeterminalen. Jag har inte orkat eller haft lust att göra något mera än ett par enkla spår. När det duktiga och trevliga skydds gänget från Wäxjö var här frågade jag om de hade någon lösning på Quandis vansinniga fart när vi cyklade. Redan innan vi startade så ville Quandi hugga i cykelhjulet så fort det rörde sig. Detta gick att behärska med lydnad. Var hon lös var det inga problem. Då sprang hon ett 10 tal meter framför cykeln i lagom hastighet, men så fort jag kopplade henne i springern bredvid cykeln blev hon helt vansinnig. Den första kilometern höll hon på att ta kål på både sig själv och mig. Ingenting hjälpte vare sig lydnad eller att spruta vatten i ansiktet på henne. Hon var fullständigt blockerad. Jag förstod att det var hennes stora jakt och kamplust som var orsaken. Janne Gustavsson (kennel Centarius) hade haft en likadan hund och han förklarade att det var cykeln och framförallt framhjulets rörelse som hetsade henne. Janne hade bundit en lina eller långt koppel i ramen under styret. Sedan fick hunden springa före cykeln. Då fanns ingen cykel att tävla med och att springa ifrån. Jag tyckte det lät livsfarligt att koppla henne framför cykeln, men jag måste i alla fall försöka. När Ann-Margret kom hem från färjeläget sade jag till henne att vara beredd med bilen, ifall vi måste köra till sjukhuset och lappa ihop mig. Sedan tog jag på mig hjälmen och satte på Quandi en sele och tog med två koppel. Den första biten ut till en mjukare skogsväg fick Quandi springa lös, sedan band jag ihop kopplen och fäste änden under styret. Quandi var laddad som vanligt, men någon vansinnig rusning blev det inte. Hon gick att påverka med rösten. Hon saktade ner på kommandot sakta och hon lydde på vänster eller höger. Farten var precis lagom. Vi cyklade ner till sjön (Östersjön) och hem igen. Vad har vi lärt av ovanstående övning? Tag hänsyn till vilka egenskaper din hund har. Har den mycket jakt och kamp som Quandi, så påverkar alla rörelser beteendet. Tänk efter om det är bra, att kasta för mycket bollar, kongar eller trasor till en sådan hund. Det kan vara som att kasta bensin på elden. En lugnare belöning kan vara mycket bättre.

 

 

Tisdagen den 29 juli 2008

 

I dag är det varmt. Det är så varmt att man inte orkar göra någonting. Nu har det varit olidligt några dagar. Som mest har det varit 33 grader i skuggan. Hundarna har badat varje dag men i söndags var det alger i vattnet överallt, så jag vågade inte låta dem bada. På kvällen behandlade jag dem med Frontline fästingmedel. Det betyder att det får vara slut med badandet på ett tag. Jag träffade på klubbkamrater från Sölvesborg och de berättade att flera hundar som campat i Böda hade blivit dåliga i magen. För en av dem var det så allvarligt att det blev inläggning på Läckeby djursjukhus. Nu är det öde på vår strandtomt. Sonja och Karin från Flen åkte i morse. Deras Flat Coated Retrievrar Rulle och Sune har haft roligt när de lekt med Quandi. Jag måste ta mig samman och försöka träna något med Quandi. Det är nästan omöjligt nu på sommaren. Det är för varmt på dagarna och på kvällarna kommer alltid något annat emellan. När det lugnat ner sig, så hoppas jag att Lasse och Ola har tid och lust att sätta igång med träningen igen. Jag har anmält till några tävlingar i höst. Den första blir i Kalmar den 7 september. Om vi inte blir bortlottade.

När jag skriver detta så är det en jämn ström av bilar som kör förbi vår tomt. Efter turistsäsongen så är det tvärt om. Då kan man lägga sig och sova på vägen. Ser man en bil eller människa så är det sensation. För hundarna blir det också en våldsam förändring. Nu finns mycket att hålla reda på. Under vinterhalvåret är det mest rådjuren som upptar intresset. Ofta går de på andra sidan stängslet helt obekymrade om hundarna. Ann-Margret kommer snart hem (kl. 19.00) från lottförsäljning åt BAIK i Byxelkroks hamn. Hon är strängt upptagen för det mesta. På förmiddagarna är det Gotlandsfärjan och på eftermiddagarna är det alltid något annat. I Byxelkrok har det varit marknad ett par dagar och på festplatsen (med ute dansbana) har det varit fest ett par gånger. Ann-Margret är kassör i BAIK och måste ta hand om inkomsterna. Hundarna har tråkigt, så jag får nog ta med dem en sväng i skogen. Vi kan ju roa oss med att plocka blåbär.

 

 

Fredagen den 25 juli.

 

Nu är sommaren i sin höjdpunkt här på Öland. Det är en jämn ström av bilar på vägen och vid färjeläget till Visby har Ann-Margret jobbigt för att allt skall fungera. Hon är chef för terminalen och måste lösa uppkomna problem med blixtens hastighet. På vår tomt vid Grankullaviken campar hundfolk och i helgen kommer flera. Det är trevligt när vi får besök men samtidigt blir det inte så mycket tid till hundträning. På kvällarna när det är lite svalare så skall det vara grillparty och social samvaro. Jag har också gjort i ordning min kajak och var ute med den ett par timmar sent på onsdagskvällen. Det är flera år sedan jag paddlade och jag var spänd på, hur det skulle kännas. Jag har paddlat sedan jag var 18 år och har ofta haft med mig hund på mina färder i skärgården eller fjällen. Nu tänkte jag skola in Quandi till kajakhund. Tyvärr så måste jag slopa det och alla planer på fortsatt paddlande. Mina armar och rygg stoppar bra men mina höfter håller inte. Jag har en protes i högerhöften och vänsterhöften är inte heller bra. Det blir för skarp vinkel i lederna när man sitter i kajaken. Det känns som riktig träningsvärk. Skall jag klara ett elitklass spår, så får jag nog vara försiktig med mina aktiviteter. Cykla går däremot bra. Det får bli många mils cykelträning på skogsvägarna. Jag har tränat en del spårpåsläpp med Quandi. Det gäller att få ut henne rakt 20 till 30 meter innan hon kommer på spåret. Först började vi i motvind och i en glänta eller liten skogsväg men nu skall vi göra skicket rakt ut i terrängen och i varierande vindriktningar. Vi skall kunna gå ganska långt, innan hon kommer på spåret. Ännu har Quandi inte tagit spåret åt fel håll. Hon har undersökt spåret bakåt någon halvmeter, sedan har hon gått rätt och hittat en belöning 20 till 40 meter ut. Det gäller att akta sig för ett slentrianmässigt spårpåsläpp i en tänkt upptagsruta. Det blir lätt stress och elitklasshundarna går ju lika ofta bakspår som framspår. Militärpolisens hundar går däremot nästan aldrig bakspår. De tränas på ett annat sätt och kan ibland gå mycket långa sträckor innan de hittar ett spår. Det gäller att plocka bort så mycket stress som möjligt innan påsläppet. Däremot skall motivationen vara på topp. Finns det en buse där ute i skogen eller annat mycket intressant så har hunden en anledning att ta spåret i rätt riktning. Lydnadsträningen med Quandi har det varit ganska dåligt med. Som vanligt är jag för det mesta ensam både med spår eller lydnad. Mina träningskamrater har inte tid. Nu på sommaren skall allting göras och alla vänner och bekanta hälsar på. Hundträningen kommer i sista hand. Esto har också varit sjuk och det gick mycket pengar till veterinären och till medicin. Därför blev det inga tävlingsanmälningar till Oskarshamn, Sävsjö och Nässjö. Det är tävling i Ronneby den 6 sept. Men där kan vi inte heller vara med. Då är det MH test av våra valpar i Växjö. Kanske kommer vi med i Kalmar den 7 sept. Om vi inte blir bortlottade. Senare i höst finns en del tävlingar men det är för långt bort. Jag har helt enkelt inte råd att åka. Norra Öland är världens avkrok. Vi får åka över Ölandsbron 10 mil, sedan kan vi nollställa mätaren och köra 20 eller 30 mil till. Tävlandet med hund är numera till för folk som har gått om pengar.

 

 

Fredagen den 18 juli 2008

 

Nu har Lasse Andersson och de övriga i Wäxjö gänget åkt hem. De kom i måndags och har varit i farten hela dagarna med skyddsträning på förmiddagarna och spår, lydnad, uppletande på eftermiddagarna. På kvällarna har vi grillat nere vid vår strand och haft mysigt. Det är ett mycket trevligt gäng och man blir imponerad av deras hundhållning och deras sätt att träna. Det är en av sommarens höjdpunkter när de kommer. Några av dem är kvalificerade för Svenska mästerskapet i skydd som går i Västerås sista helgen i augusti. De flesta hundarna var av rasen Malinois som är vassa skyddshundar, men det fanns också ett par duktiga schäfrar med. Nu är det bara Kjell Andersson och Susanne Mauritsson från Sölvesborg som är kvar på strandtomten. När också de har åkt så blir det tomt och ödsligt. När Wäxjö gänget är här kan det hända en del oväntade saker. Jag måste berätta om ett par sådana händelser som inträffat för några år sedan. Vilka konsekvenser det blev av den första episoden har vi inte fått reda på förrän i år. Ann-Margret är nu terminalansvarig för Gotlandsfärjan som går mellan Grankullaviken och Visby.

En av hennes arbetskamrater Margareta berättade att när en vännina till henne för några år sedan var ute och gick med Margaretas golden retrievertik träffade de på Wäxjö gänget som hade samlats för att träna spår. Thorbjörn Jansson som är en riktig spjuver frågade då Margaretas väninna om hon hade sett någon björn i skogen. Thorbjörn berättade att en björn hade rymt från Ölands djurpark och nu var de ute för att spåra upp och fånga den. Till sin hjälp hade de en verklig spårspecialist och djurdressör (Lasse Andersson) Damen med hunden trodde på Thorbjörn och skyndade hem. Hon var riktigt uppskärrad och tog in Kalmar radion för att kolla, om de sade något på nyheterna att en björn var på rymmen. Margareta försökte lugna väninnan och förklarade att det nog var ett skämt men väninnan trodde inte på Margareta utan ringde till djurparken för att få besked. Man kan undra hur lättlurade folk egentligen får vara? En annan historia där Lasse Andersson var inblandad hände för några år sedan vid Grankullavikens hamn. Där fanns en byggnad med toaletter och duschar och de brukade användas av husvagnsfolk och andra gäster. Dumt nog var det skyltat på dörrarna - Damer för sig och Herrar för sig. Duschen för damer var ledig och Lasse gick in där och duschade. När han kom ut väntade en ilsken äldre dam på honom. Damen förklarade för Lasse hur olämpligt och förskräckligt det var att han hade använt duschen för damerna. Lasse lyssnade tills damen var klar. Då sade han helt lugnt att hans kompissar tyckte att han var en jäkla kärring och då var det ju passande att använda duschen för damerna. Den ilskna damen kom av sig helt och försvann.

 

 

Onsdagen den 10 juli 08

Bödavindens unghundsläger

 

Nu har vi haft vårt unghundsläger. Vi började med samling to den 3 juli på kvällen. Då hade vi genomgång hur vi skulle arbeta. Vår instruktör Stefan Mattson från Krokasmedens kennel presenterade sig och berättade om sina erfarenheter som yrkesdressör. Alla 7 valpköparna från F-kullen hade kommit. Hundarna är nu 16 månader. Med var också en tjej från Stockholm med sin 4 åriga (svarta) schäferhane. På fredagsmorgonen kl. 7 samlades vi och åkte ut till spårmarkerna. Varje ekipage fick att stort spårområde till sitt förfogande. Området var begränsat av skogsvägar och varje förare hade med sig kompass. Allt för att ingen skulle virra bort sig. Ekipagen hade nu möjlighet att gå lätta kortare spår eller längre svårare. När alla hade gått ut spåren fick de ligga minst en timma och ibland längre. Sedan började vi om på spår nr. 1 och Stefan och de flesta av deltagarna gick efter och studerade hur hund och förare arbetade. Det var mycket lärorikt. Stefan gick noga igenom hundarnas och förarnas agerande och gav goda råd. När vi var färdiga med spåren (vid 12 eller 13 tiden) tog vi ledigt för mat eller eventuellt bad mm. Flera av oss var då så trötta att vi somnade någon timma. Vid 15 tiden hade det blivit lite skugga på appellplanen och då samlades vi för platsliggning, budföring och lydnad. Stefan gick noga igenom varje ekipage och främst det som inte gick så bra. Vi fick massor av goda råd och det gällde att vara koncentrerad till 100 % för att snappa upp så mycket som möjligt. Några ekipage hade börjat lite med skydd eller IPO och då blev det en del enklare övningar. Vi höll till på appellplanen så länge vi orkade men framemot 19 tiden blev det grillning nere vid strandtomten. På lördagsmorgonen var vi återigen ute i spårmarkerna. Då gick förarna spår åt varandra och det var arrangerat en del problem för hundarna. För det mesta klarade hundarna ut svårigheterna, men det tog tid och det tog också tid att gå igenom varje ekipages arbete. Därför blev de sista spåren upp emot 4 timmar gamla. Mattias med Falco ville ha ett spår med varierande underlag. Därför gick jag åt honom. Det var bitvis blåbärs och lingonmarker som övergick i knastertorr vitmossa och sand. Så lite lättare underlag ett stycke och så vitmossan igen.Vi var spända på hur Falco skulle klara ett 4 timmar gammalt spår i dessa marker. Jag hade också gjort en tarm på spåret d.v.s. gått tillbacka och fortsatt åt sidan. Jag hade också gjort konstiga passager och snirklat hit och dit. Falco spårade med normal hastighet i början, men han missade ett par apporter. När han kom ut på den torra vitmossan förändrades hans beteende. Han saktade ner och spårade noga som en IPO hund. Då hittade han också alla apporterna och slutet. Vi blev imponerade av Falco men också av Mattias lugna beteende. På lördagskvällen åt vi middag på det närbelägna vandrarhemmet och beundrade utsikten över Grankullaviken. På söndagen tränade vi lydnad på appellplanen tills klockan 13, då det var dags att göra klart för hemresan till respektive ort. Alla var trötta men mycket nöjda med lägret. Stefan är en mycket kunnig instruktör som ibland tänker litet annorlunda än det vanliga SBK tänket. Det är lätt att fastna i slentrian och vi blir också förvirrade av alla nya träningsmetoder. Det gäller att anpassa metoderna efter den hund man har. Vi skulle nog också titta mera på hur yrkesdressörer arbetar. Till exempel hur militärpolisen utbildar sina tjänstehundar. När det gäller våra unghundar och deras förare, så är vi mycket nöjda. Det ser bra ut. Snart kommer ni att passera mig och mamma Quandi i tävlingskarriären. Lycka till!!

 

 

Fredagen den 6 juni 08

 

Idag är det 11 år sedan D-kullen föddes. Det var 10 valpar, 8 tikar och 2 hanar. De flesta är borta men några lever däribland Dayla. Dayla och Dixi var kvar längst hos oss, innan vi hittade bra hem till dem. Dayla var kanske den bästa valpen i kullen och vi funderade på att behålla henne, men hon var något långhårig och så vet man ju inte hur det kan bli med höftleder, armbågar mm. När Dayla var omkring 10 månader fick vi kontakt med en familj i Sigtuna som vi fick förtroende för. Det skulle visa sig vara en fullträff. Dayla blev ingen tävlingshund, men hon var med överallt, bland annat på familjens ridturer och på fjällvandringar mm. Hennes röntgen visade att hon var felfri på både höfter och armbågar. Eftersom hon varit hos oss ganska länge, så hade det blivit ett mycket fint förhållande mellan oss. En del händelser etsar sig speciellt fast i minnet och det är om en sådan episod jag skall berätta. Daylas familj hade en sommar hyrt en stuga i närheten av Grankullaviks hamn. Det är bara 3 kilometer från där vi bor och vi brukade ofta åka till hamnen och titta på fritidsbåtarna och husvagnarna. En kväll åkte vi dit som vanligt och när vi var på väg hem upptäckte vi att Dayla med familj var ute och gick. Ann-Margret hoppade ur vår lilla Opel Corsa och började prata med dem. Jag vevade ner fönstret på förarsidan. Då hände något vi inte hade räknat med. Dayla kände igen gammalhusses bil som hon åkt i så många gånger. Och gammalhusse satt ju där och började prata. Som en blixt tog hon ett hopp genom fönsteröppningen och hamnade bredvid gammalhusse. Hennes lycka var total. För mig är det ett vackert men också känsloladdat minne.

 

 

Tisdagen den 3 juni

 

Nu har vi varit hemma ett tag sedan vi var med på SBS lägret i Hällefors. Quandi har slutat att löpa, så nu kan vi i första hand koncentrera oss att öva spårpåsläpp. Hon söker efter spåret redan efter ett par meter och då kommer hon oftast ur snett. Det blir alldeles galet. När hon hittar spåret arbetar hon jättebra och missar sällan apporterna. Nu har vi gjort några påsläpp i motvind med spåret 12-15 meter ut och med synintryck och det verkar fungera bra. Stegringen blir längre avstånd, längre liggtid och ingen synretning. Vartannat påsläpp blir till höger vartannat till vänster. Det är också viktigt att motivationen blir åt rätt håll, så att det inte blir bakspår. Nästa helg den 8 juni är det hkl tävling i Åseda-Lenhovda och vi är 4: e reserv. Troligtvis så kommer vi inte med och det gör ingenting. Vi får inrikta oss på höstsäsongen i stället. Då har vi gott om tid att öva alla moment. De måste gå bra både här hemma och i andra miljöer och med olika störningar. I fredags den 30 maj fick vi ett trevligt besök. Det var Sten Ström med fru Inger och så schäferhannen Matte, som var på semester med sin husbil och de stannade tills söndagen. Sten är välkänd i schäferkretsar, eftersom han har en mycket trevlig hemsida och en blogg, där han funderar över allt som har med schäferrasen att göra. I första hand skriver han om hundens väsen och mentalitet och hur hundägaren skall agera i olika situationer. Sten är mycket kunnig och påläst och någon har kallat honom för hundvärlden dr Phil. Vi hade mycket gemensamt och hann diskutera igenom en hel del. Tack vare datanätet kan man få sådana trevliga och nyttiga kontakter. Här på norra Öland är man annars ganska isolerad från det mesta när det gäller hunderiet. För övrigt har jag arbetat med slåtter på strandtomten. Det växer högt med vass och gräs nere vid våra grillplatser. Jag har också sågat sönder en massa lastpallar, så att det skall finnas ved till brasorna. Det är bara en månad kvar till Bödavinden läger för valpköparna. Jag har rekat klart spårmarkerna. Uppletanderutor finns på flera ställen och på appellplanen är gräset klippt. Det växer för resten dåligt i denna torra väderlek. Vi har inte fått en droppe regn på en månad. Jag hoppas att det inte blir för varmt under lägerdagarna.

 

 

Onsdagen den 14 maj

 

Nu har vi varit på SBS läger i Hällefors. Lasse Vestin och jag åkte vid 10 tiden torsdagen den 8 maj och var framme vid 19.30.Det blev en färd på ca 53 mil. Klockan 20.00 var det information för spår, sök, rapport och skyddsgrupperna. Totalt blev det 48 deltagare. I spårgruppen var vi 7 st. varav 4 var Quandis valpar- Freija/Lasse, Ferro/Arja, Ferida/Linda och Focus/Eva. I sökgruppen fanns också en av hennes valpar- Falco/Mattias. I klubbstugan blev vi bjudna på fika och därefter fick vi presentera oss och berätta om våra hundar och vad vi ville träna under de kommande dagarna. För min egen del behövde vi träna spårpåsläpp eftersom detta börjar i högre klassen. Ett problem för Quandi, Freija och Ferida var att de börjat löpa. Quandi var nästan i höglöp, så jag var inställd på att hålla oss lite i bakgrunden.

Eva, Arja, Lasse och jag bodde på vandrarhemmet Älghornet. Det var jättebra och hundarna skötte sig exemplariskt. Frukost fick vi ordna själva men lunch, middag och kaffe serverades på klubben. Kökspersonalen skall ha mycket beröm. Det var bra mat och kaffe fanns alltid till hands. Många bodde i sina husvagnar intill klubben. Det var tyst och lugnt och det märktes att det var folk som hade lydnad på sina hundar På fredagsmorgonen kom vår instruktör Ann-Sofie Lindgren och vi åkte ut till spårmarkerna. Det var bra terräng, nästan som hemma i Bödaskogen, men det blev fruktansvärt varmt och det var torrt i marken. Ann-Sofie organiserade övningarna och delade med sig av sin mångåriga erfarenhet. Eftersom 5 i gruppen inte hade varit ute och tävlat, så blev det många enkla övningar. De gick bra ibland men det fanns också mycket som måste rättas till. En av hundarna var tränad i sök och han försökte lösa spåret på samma sätt alltså med hög nos. Problemet löstes av Ann-Sofie och Arja genom att lägga ett par IPO spår på en slåttervall. Hunden lärde sig att arbeta med låg nos och det fungerade sedan också i skogen. Jag och Quandi har ju varit ute och tävlat, men det gick ändå inte så bra med spårpåsläppen. Hon bakspårade ett par gånger. Det blir att öva mycket hemma i Bödaskogen. Vid 12.30 åkte vi tillbaka till klubben för lunch och ca 13.30 åkte vi ut i skogen igen. Vi höll på till kl. 17.00 då det var middag på klubben. Efter middagen hade Ann-Sofie genomgång med oss och förberedde nästa dags övningar. Övningarna fortsatte likadant på lördagen och på kvällen träffade vi Quandis uppfödare och vi fotograferade Quandi och hennes valpar med respektive ägare. Senare på kvällen var det grillfest på klubben. På söndagen skulle vi träna lydnad men de flesta tittade i stället på skyddsträning. De som önskade fick prova på hur deras hundar reagerade på skyddsträning. Mattias, Arja och Lasse provade och hundarna skötte sig utmärkt. Arja hade ju tränat en del IPO skydd med Ferro och han var verkligen på hugget. En sammanfattning av SBS lägret blir att Hälleforsklubben skall ha beröm. Det var bra organiserat och en trevlig stämning. Vid ½ 12 tiden åkte vi tillbaka till Öland. Det hade varit en jobbig och varm helg och både vi och hundarna var trötta. Klockan 20.00 var vi hemma och Ing-Marie och Ann-Margret väntade med middagen. Nu får våra löparflickor vila sig några dagar innan vi sätter igång med träningen igen.

 

 

Tisdagen den 6 maj

 

Nu har Quandi börjat löpa. Eller så är hon nästan färdig. Jag vet inte vilket. Den 29 april var jag till Borgholms veterinärpraktik och vaccinerade henne. Då pratade jag med veterinären om att det verkade konstigt med hennes löp. Redan den 8 april hade jag sett lite blod där bak men sedan blev det inget mera. Esto visade inte heller något intresse. Löpte hon eller inte? Eller hade de tjuvparat sig, fastän vi varit noga med att se efter dem? Veterinären tyckte att vi skulle undersöka Quandi med ultraljud mm om några veckor. Veterinären vaccinerade och jag skulle just gå, när vi upptäckte att det fanns blodfläckar på golvet. Löpet var alltså i gång. Inte heller nu visar Esto något större intresse. Om torsdag åker vi till Hällefors på SBS läger och det kanske ställer till problem. Vi får väl se hur hanhundarna reagerar. Nu i helgen var Marta och Christer Karlsson från Malmköping här. Inte heller deras hanhund Eko (bror till Esto) reagerade på Quandi. Christer och jag har varit ute längs kusten och tittat på fågellivet. Vi såg många intressanta arter bland annat brun kärrhök och massor av skärfläckor, snäppor och andra vadarfåglar. Tranor och gäss flög över oss i massor och en fågelinventerare vi träffade hade fotograferat en pilgrimsfalk. Det var underbart väder särskilt i söndags. Det var så vackert med den skira grönskan och allt sjudande liv överallt. Det var stilla i luften lagom varmt och alldeles klarblå himmel. Jag sade till Christer att det troligen var den finaste dagen på hela året. Hundträningen har varit minimal de senaste veckorna. Däremot har vi gjort promenader till strandtomten och till östra sidan. Quandi har flera gånger visat en otrolig (nästan kuslig) förmåga att plocka fram minnesbilder. Utan någon retning eller kommando har hon regerat, när vi pratat om något föremål. Hon har några ögonblick set ut som om hon intensivt tänkte på var någonstans föremålet fanns. Sedan har hon snabbt sprungit till ett annat rum eller någonstans på tomten och kommit med det föremål som vi pratat om. Nästa steg blir att bara tänka på någonting. Det verkar faktiskt fungera ibland. I lördags 3 maj var Ingmarie och jag med på invigningen av den nya Djurkliniken i Borgholm. Det var mycket imponerande. Fyra undersökningsrum, operationssal, hypermodern röntgenavdelning, laboratorium, egen avdelning med burar för hundar och katter, stor butik och stor parkering. Djurkliniken är en filial till Läckeby djursjukhus. Vi gläder oss verkligen, särskilt för personalens skull. Vi känner många av dem sedan vi flyttade till Öland 1986 och några av dem är personliga vänner till oss.

 

 

Söndagen den 27 april

 

Nu är våren som vackrast här på Öland. Det blommar för fullt och fåglarna har bråda dagar med sina bon. Jag skrev tidigare att jag saknade en fågelart nämligen stararna. I fjol fanns det starar i ett par holkar, men i år är det alldeles tomt och tyst. Jag skrev en insändare i Ölandsbladet i går och undrade om staren numera är utrotningshotad. Ornitologerna vet kanske? Vinodlarna i Frankrike bekämpar ju stararna som skadedjur genom att spruta gas över flockarna. De döda fåglarna schaktas ihop med lastmaskin och grävs ned på någon soptipp. Är det sant är det för djävligt. Den senaste veckan har jag arbetat med strandtomten. Jag har räfsat upp många lass ris, bark barr mm. I går sådde jag en del av ytan och i dag har jag försökt kratta ner fröna. Det är en stor yta så jag är inte färdig än. Jag får så ont i ryggen att jag måste vila mellan varje hink utkastat frö. Kommunens representant var här häromdagen och godkände våtmarken. Det kommer att bli en fin plats för våra semestrande hundbekanta. På förmiddagarna har Quandi varit med och hjälpt till. Hon har varit fullt sysselsatt med sina pinnar och att hålla reda på alla dofter och var ungdjuren (korna) finns. Det finns elstängsel på andra sidan våtmarken och betesmarken sträcker sig längs stranden och ända bort till Trollskogen. På eftermiddagarna har Esto och Eska varit med. De springer inte omkring så mycket utan vill helst sitta i husses jeep. Det är roligt att det händer något bra med strandtomten, men det har varit mycket arbete och jag blir deppad för att jag inte hinner med hundarna. Jag har inte gjort någonting med Quandi på ett par veckor, min motivation räcker inte. Jag är också orolig för att hennes löp inte har utvecklats som vanligt. Kan Esto ha varit framme i ett obevakat ögonblick? Jag får åka till veterinärstationen i Borgholm så fort som möjligt, helst i morgon. För övrigt är vi inbjudna till invigningen av klinikens nya lokaler lördagen den 3 maj. Jag har också skrivit mail till Jan Gyllensten (före detta mentaltestare hos polisen numera fotograf och föredragshållare om hundens mentalitet) om synpunkter på den nya korningen och om önskemål att lättare kunna L-testa avelsdjuren utan krav från polisen att köpa hunden. Mina åsikter om TV programmen om hundfostran och diskussionerna om Barbra Börjesson, Sven Järverud och Cesar Millan har jag försökt sammanfatta. Som bekant har dessa personer fått en del kritik av moderna hundpsykologer. Jag tycker att båda sidor har mycket att komma med, men att de flesta högutbildade experterna krånglar till de enklaste praktiska sakerna. Det är i varje fall bra att grundligt tvingas tänka igenom vad jag själv tycker, men att redogöra för detta skulle bli flera sidor, så jag avstår tills vidare. Jag skall göra en liten sammanfattning så småningom. Jag har också problem med datorn.Ann-Margret har fått en superdator genom vuxenskolan och då övertog jag hennes gamla. En dataexpert gjorde den i ordning och satte in ett större minne. Maskinen är säkert ok, men jag har inte lärt mig den än. Det kommer ofta upp otrevliga textrutor som jag inte begriper. Är inte Ann-Margret hemma så kör jag fast. Den här veckan har hon varit på folkpartiets konferens i Västerås. Hon har också varit på begravning av en av våra vänner Bertil Nystedt från Eskilstuna. Vi har känt varandra i 20 år. Vi hade hundar från samma valpkull, den berömda Lindholmens u-kull, där alla blev Bch och deltog på många SM. Varje sommar semestrade Bertil och hans fru Gunilla på vår strandtomt. När jag nu har jobbat med att göra den i ordning för sommaren, känns det inget vidare. Det är tungt att andas och tårarna är inte långt borta. Det är bara att acceptera att allt levande - människor, djur och växter har sin tid. En del får leva länge - andra kortare. Det gäller nog att göra det bästa av livet så länge det varar. Om 1½ vecka åker vi till Hällefors och SBS läger. Det skall bli skönt att komma ut och träffa hundfolk. Innan dess skall vi fira valborg tillsammans med några vänner (Hundfolk naturligtvis)

 

 

Söndagen den 13 april

 

 

Som vanligt så går det lång tid mellan skriverierna i dagboken och som vanligt så har det varit mycket att göra. Lusten att skriva finns, men på kvällarna så räcker inte orken till. Jag blir så sömnig efter maten att jag blir oförmögen att göra någonting. Soffan i vardagsrummet drar oemotståndligt och sedan kommer jag inte därifrån förrän efter ett par timmar. I år har jag gett mig katten på att slopa flera arbeten här hemma och ägna mig åt hundarna och då i första hand Quandi. Vi har haft två stora trädgårdsland, men nu skall vi bara ha några tidiga potatisstånd, lite dill, persilja och gräslök . Rabarber har vi haft två jättestånd, det räcker med ett halvt. Jordgubbsplantorna skall jag gräva upp. Blommor har vi haft på stora ytor men nu får det räcka med en rabatt längs husets sydsida. Ändå finns det massor av arbete att göra. Huset skall målas. Stängslet mot hundtomten (ca 1000 kvadratmeter) skall lagas. Esto sliter stora hål i gunnebonätet. Jag var tvungen att komplettera med armeringsmattor runt hela området. Hundarna gräver också meterdjupa hål och diken överallt. Det finns risk för att någon av de stora björkarna blir under minerade och blåser på huset.

Esto och Eska är säkerligen svenska mästare i att gräva. Vi behöver aldrig klippa klorna på dem. Den stora grinden in till deras område är upprutten och en ny måste göras. Stängslet måste också bli högre på en sträcka. Eska verkar ha vingar. Det måste vara minst 1½ meter högt för att hon inte skall hoppa över. Den sista veckan har jag rivit den gamla hundgården. Stolparna av trä var uppruttna och nätet ganska rostigt. Hundgården har inte använts på åratal så den behövs inte. I morgon kör vi iväg nätet och en del annat skräp till återvinningsstationen. För ett par dagar sedan målade jag vedskjulet med rödfärg. Det var stålande vackert väder. Skatorna arbetade med bobygge och koltrasten sjöng vemodigt från en grantopp ett tiotal meter bort. Jag kollade också om stararna syntes till. Så här års brukar de sitta i toppen på björkarna och vissla. När jag var barn var det starar överallt i holkarna. Det var ett sjudande liv och det var ett riktigt skådespel att följa deras arbete. Under senare år har det inte varit starar i många holkar och nu är jag riktigt orolig. Stararna har minskat i antal beroende på ett förändrat jordbruk, men det finns också andra orsaker. Vinodlarna i Frankrike gasar ihjäl millijoner. De öser ihop fågelkropparna med lastmaskiner. För fransmännen är starar enbart hatade skadedjur. Jag blev så förtvivlat deppad när jag tänkte på detta. Men då hände plötsligt något oväntat. Jag hörde hur en stare dök in i holken på husväggen alldeles bakom mig. Det var en hane och han undersökte noga holken och satt en stund i hålet och tittade på mig. Det är nu någon dager sedan men jag har tyvärr ännu inte sett till mina små vänner. Jag hoppas att de kommer, annars blir det en tyst vår. För övrigt har de flesta av flyttfåglarna kommit. Nötväckan arbetar intensivt med att mura ihop hålet på sin holk och nere vid Grankullaviken är det ett sjudande liv. Jag såg en havsörn och en lärkfalk häromdagen. Om havsörnarna häckar så ligger de på ägg just nu. För att återgå till hunderiet så har Quandi börjat löpa. Därför missar vi tävlingen här på Öland, men hon är färdig tills Lasse och jag åker till Hällefors (8 maj) på läger. Vi har tränat en del och det går bra. Det är ofattbart att en hund kan bli så signalkänslig och tillgiven. Hon dyrkar sin husse varenda sekund. När min förra tik Alinka levde, sade jag att en sådan hund får jag aldrig mera. Nu har jag Quandi och hon är minst lika bra men har en annan personlighet. I går var hon med mig och körde hem det sista av veden från strandtomten. Alla hundar jag haft har förresten varit trevliga. Kan det till en viss del bero på mig själv? Jag har alltid försökt följa naturens egna lagar och inte krångla till det i onödan. I söndags var jag och tittade på en korning. Det var första gången jag såg den nya versionen. I stort tyckte jag det var som en MH beskrivning. Flera av hundarna var tränade i IPO och det framgick tydligt i flera moment. Jag tyckte också att det var otydligt hurdana nerver eller dådkraft hundarna hade. Likaså visade ett par av hundarna aggressivitet och rädsla vid hanteringen. Jag tycker att alla avelshundar skulle L-testas. Det ger en bättre uppfattning om individen. Då får hundarna visa vad de går för. Vid en L-test anpassar testledaren sitt agerande efter hundens reaktioner. Momenten är också annorlunda med gallertrappor och prov på höga höjder. Tyvärr är det så i dag att det bara är polisen som utför L-test. Hunden skall också vara till salu. Det borde ligga både i polisens och uppfödarnas intresse att L-testa alla avelsdjur. MH beskrivning och korning är nog bra för sporthundar och sällskapshundar, men den skulle kompletteras med L-test. Det är inte säkert att en högt korad hund stoppar för den tuffa verkligheten. MH och korningsmomenten går ju att i viss mån att träna medvetet eller omedvetet. Resultatet blir då missvisande. Det är nog sällan som en hund är helt rå. Ofta har de provat på IPO, skydd eller sök och har minnesbilder därifrån. Quandis valpar skall göra MH beskrivning den 6 september i Wäxjö. Det skall bli spännande att se hur de reagerar. Den senaste veckan har vi haft ett par inackorderingar. En gammal snäll schäfertik och en gammal strävhårig Vorstehane ( Ricki). Ricki är en av de största vorsthe jag sett. Han är nästan lika stor som en liten irländsk varghund. Han är en fruktad kattdödare och när han var yngre sprang han ifatt rävarna och dödade dem. Vi hade en kattfigur av plywood över en dörrkarm. Den katten fick vi ta ner. Ricki trodde att det kunde vara en levande katt och höll på att riva ner allting i närheten. Några prydnadshundar på en hörnhylla kunde nog också vara levande. Stolar och annat som stod i vägen var lättare att springa på än förbi. Rickis skall var mäktigt och hördes över hela byn. Ibland drabbade Ricki och Esto ihop, men tack och lov med en dörr emellan. Då fick man uppträda som Cesar Millan och lugna ner pojkarna. När Ricki var glad steppade han som en riktig dansare. Men trotts allt var han ganska charmig, vänlig och lydig, även om vi tyckte att han var en riktig galning. I går kom det hit en liten goldentik Sassa. Hennes matte har åkt till Australien och är borta i 5 veckor. Kontrasten mellan Ricki och Sassa är verkligen stor.

 

 

Torsdagen den 27 mars

 

Idag har det varit en härlig vårdag. Visserligen ligger det en del snö kvar men den har sjunkit ihop ganska rejält de senaste dagarna. Som mest kom det ca 20 cm i slutet av förra veckan. Ola var här i söndags och vi gjorde ett uppletande. Quandi har fått för sig att gå ut bra på första skicket, sedan tror hon att föremålen ligger på nära håll och låser sig vid det (minnesbilder). Det blir att lägga föremålen långt ut och eventuellt ge synretningar, för att ge henne minnesbilden att det lönar sig att först gå ut långt flera ggr. Vi har övat en hel del de senaste dagarna och det går bra igen. Vi har också kört igenom hela högre klass lydnaden i ett svep och det gick fint. Att det går bra nu och här hemma behöver inte betyda att det är färdigt. Det är bara början och nu skall det befästas mera och på andra träningsplatser. Troligen får vi gå tillbaka i övningarna många gånger innan det sitter. Tävlingen på Öland i slutet av april, kan vi troligen inte vara med på. Hon har inte börjat löpa än och hinner därför inte bli färdig. Förhållandet mellan tikarna är spänt. Ibland är tydligen Quandi högst i rang och behöver bara stirra på Eska som vänder sidan till och ser olycklig ut. Men i andra situationer är det Quandi som är liten.

Helt klart är Quandi den starkase mentalt. Hade hon varit hos en oerfaren hundägare, så hade det blivit stora problem. Hon kanske inte ens hade levt. Tyvärr så har aveln inrättat sig efter att få fram mjuka lätthanterliga hundar. Resultatet blir att det blir ont om robusta tjänstehundar som tål de påfrestningar de blir utsatta för i den brutala verkligheten. Nu är det klart att alla 7 valpköparna kommer på vårt läger den 4-6 juli. Det skall bli intressant att se hur de har utvecklats. Ingen av mattarna/hussarna är nybörjare. Det finns naturligtvis olika åsikter om hur man skall vara mot sin hund. Mest beroende på de olika ”skolor” det finns, när det gäller träningen och den förvirring och osäkerhet det skapar. En del tycker att man enbart skall träna med klickers och enbart med positiv förstärkning. Det verkar också som om det här med ledarskap till stor del är bortglömt. Ett bra ledarskap är ju en av grundförutsättningarna för att hund (varg) människoflocken skall fungera. Kanske det är så, att det är svårt att läsa och utbilda sig till ledare. Den naturliga utstrålningen som ledare föds vi med. Många lydnadsmoment är ju egentligen cirkuskonster som till stor del är onaturliga för hunden. De tränas numera in med enbart positiv förstärkning. En duktig dressör kan ju få en späckhuggare att göra massor av konster. Däremot tror jag inte, att det går att bli ledare över en späckhuggare, gris eller kalkon. Det är mycket naturligare och lättare att vara ledare för en hund. Deras sociala system liknar ju i mycket vårt eget. Någon i flocken måste bestämma. Den rådande förvirringen och kravlösheten som finns inom ”hunderiet” ställer till stora problem. Det är bra med mjuka metoder och exakt timing, men vi får inte glömma bort ledarskapet och fasta regler. Alla djur också människan måste lära sig vad som gäller.Ett nej är ett Nejoch om det behövs måste man ta tag i hunden. Högskoleutbildade hundpsykologer har kanske en annan uppfattning. Jag tror däremot mera på Sven Järverud, Barbro Börjesson och Cesar Millan. Följ naturens egna lagar och krångla inte till vårt förhållande till vår bästa vän. Rätt behandlad är han/hon den underbaraste varelse som finns. Alla vet väl vad Fredrik den store sade om hunden. ”Ju mera jag lär mig om människorna ju bättre tycker jag om hunden” Jag håller verkligen med honom.

 

 

Tisdagen den 18 mars

 

Det har hänt en hel del sedan jag sist skrev i dagboken. Precis som tidigare har jag inte haft tid eller ork. Det fanns ju en del ved kvar på strandtomten som skulle klyvas och köras hem. Onsdagen den 12 mars kom 2 man och hjälpte mig. Sedan tog det ett par dagar att stapla upp veden. När jag var färdig med detta, så kom ett par av mina andra grannar med traktor och vi började vinscha fram trädstammarna som var fällda i kraftledningsgatan. De var över 15 meter långa och mycket grova. En del av dem låg på andra sidan en kanal. Tillsammans blev det 30 kubikmeter grov alved. Jag skall försöka sälja veden. Är den för grov så får jag såga den i meterlängder och använda den själv. Då har vi ved för många år framåt. Våtmarken på vår strandtomt är nu färdigschaktad. Den blev mycket fin. Det är som en liten insjö med två små öar. Länsstyrelsen har varit där och godkänt arbetet. Jag får ta ut gräsfrö på Granngården (Lantmännen) och när det blir litet varmare väder, sår jag igen ytorna. Jag kommer också att kasta ut olika sorters blomfrö. Det kommer att bli riktigt fint för våra hundbekanta att campa där. De kan bada i Grankullaviken och om de har lust dra upp någon fisk till middag. Sedan kan de gå ett hundratal meter till storskogen och plocka blåbär eller smultron till efterrätt. Jag har också börjat riva vår gamla hundgård. Vi använder den mycket sällan. Hundarna får vara på halva gårdstomten som är inhägnad med 1½ meter högt Gunnebostängsel. Där gräver de djupa hålor och långa diken i sandjorden. Ett arbete som också brådskar är reparationen av min lilla Suzuki jeep. Den skall på besiktning senast om ett par månader. Jag är ingen duktig svetsare, men jag måste laga stänkskärmar mm. innan de ramlar av. Jeepen är bra att ha, när man kör omkring i skogen med hundarna. Visserligen är jag pensionär, men jag hinner ändå inte med, det som behöver göras. Man orkar inte heller som i yngre dar och jag blir ibland så deprimerad, att jag hamnar i soffan och somnar. Hundarna måste också motioneras och Quandi skall tränas varje dag, för att vi skall bli uppflyttade till elit spår. Vi har anmält oss till Ölandsklubbenstävling i slutet av april. Motioneringen blir mest per cykel. Hundarna är lydiga så de springer för det mesta lösa. När sommaren kommer, får man vara försiktigare, eftersom man kan stöta på turister och en del har med hundar, som är allt annat än lydiga. Vad som nu behöver tränas med Quandi är att göra momenten i olika miljöer och att ha någon som agerar tävlingsledare, domare, fig. på framåtsändandet, skytt, valla uppletande mm. Det är långt till Ölandsklubben över 8 mil, så jag har inte råd att köra dit så ofta. Mina kompisar Lasse, Ola och Ann-Margret måste hjälpa mig, om vi skall ha någon chans. Quandi är en underbar hund och rena medicinen för en gammal man. Hennes energi och glädje smittar av sig. Jag känner mig mycket piggare, när vi varit ute och cyklat eller tränat. En annan inspirationskälla är hundsidorna och bloggarna på nätet. Vilka underbara människor det finns. Så mycken känsla och kunskap. Om ni läser det här, så vet ni vilka jag menar. Jag brukar skriva någon rad i era gästböcker. Samtidigt blir jag ledsen över att detta är en så öde del av Sverige, när det gäller hundaktiviteter och särskilt bruks. I syd, väst och mellersta Sverige finns klubbar åt alla håll och jag ser hur ni åker till varandra och tränar och umgås socialt. För min del måste en gammal man göra så gott han kan. Vi får se hur långt det räcker. De senaste veckorna har vi haft tre andra hundar boende hos oss. Först kom en Basset Griffon Vendéen Petit (Sia). Det är en tik och deras matte och husse har åkt till Brasilien. När Cia hade varit här några dagar så kom två dvärgschnauzer. De har varit här förut och är mycket trevliga små pojkar. Den äldste är omkring 15 år men pigg som en unghund. Vi hade planerat att Sia och småpojkarna skulle kunna bo ihop. Vi har bara ett extra rum. När schnauzrarnas matte kom fick den lilla flocken vara ute på tomten. Jag höll på att elda i pannan och efter det var det något intressant på TV. Hundarna lekte på tomten men efter en stund tog jag in dem och upptäckte till min förskräckelse att tiken löpte. I vilket stadium av löpningen var Sia? Det skulle ju vara förargligt om det blev blandrasvalpar. Vi fick ändra deras boende så att Sia fick flytta in i badrummet. För ett par dagar sedan hämtade schnauznarnas matte dem och i morgon kommer Sias matte/husse hem. Det har varit ett mycket oroligt liv här. Vi har fått slussa hundarna i tre gäng. Två gäng inne och ett ute. Vi måste nog vara ganska härdade som har stått ut med allt skällande och gnällande. Jag sover i vanliga fall dåligt på nätterna och de senaste veckorna har det varit ännu sämre eftersom både Sia och schnauznarna fört ett jäkla liv hela tiden.Våra hundar är vana vid att det bor andra hundar i huset och reagerar inte så mycket. Esto brukar ibland gå fram till dörren bakom vilken våra hundgäster finns. Han spänner upp sig ordentligt och låter som den värsta hangarhund. Han vill tala om vem det är som bestämmer i huset. Men när husse säger till honom att vara tyst så lägger han av. Att Sia löpt har han inte brytt sig om ett dugg. Hon är av någon anledning inte intressant. Vi har under årens lopp haft ganska många olika hundar boende hos oss och det har varit mycket intressant och lärorikt att studera dem. Att lära sig hundarnas språk och att tillämpa det är viktigaste av allt.

 

 

Torsdagen den 28 februari

 

Nu är det länge sedan jag skrev något i dagboken. Det beror på att jag haft så mycket att göra, så jag har inte hunnit eller orkat. Det verkar vara en naturlag att allt skall hända på samma gång. Den 7 februari skrev jag om våtmarken på vår strandtomt och om massaveden och arbetet med meterveden. Det blev ett hårt arbete för min höft. Enligt läkaren så får jag inte lyfta så tungt, men nu har det blivit flera ton om dagen. En eftermiddag i förra veckan trodde jag, att jag hade fördärvat höften. Jag behövde nästan käpp på kvällen. Morgonen efter kändes det lyckligtvis ganska bra. Jag tog det som en varning och tar det nu försiktigt och kör bara motorsågen en eller ett par timmar åt gången. Fortfarande har jag en del grov långved att såga till meterved. Vi har nu så mycket ved staplat här hemma, så det räcker i flera år och vi har mera som skall hem. Genom vårt skogsskifte går det en kraftledning och nu har kraftbolaget tagit ned massor av träd. Det blev timmer, massaved och långved också där. Jag måste försöka sälja en del ved. Annars får jag stapla upp den i skogen så länge. För ett par år sedan, drog jag igång ett stort arbete med en vattenledning (5 km) och ett nytt vattenverk. Det blev ett utomordentligt lyckat företag, men i ledningsgatorna blev det en hel del timmer som skulle sågas i ett litet sågverk, som ligger ett par kilometer härifrån. I dag har vi sågat plank och bräder. Jag fick hjälp utav Lasse (Frejas husse) Nu skall virket köras hem och staplas. Sedan skall jag bygga en gäststuga (Figgebod). Numera får man bygga 9 kvadratmeter utan byggnadslov. Jag har också haft en del planeringsarbete med det unghundsläger vi skall ha här för våra valpköpare i början av Juli. Jag är också sekreterare i Hembygdsföreningen och det blir därför en del sammanträden mm. Jag har varit ganska trött. (Jag äter sömnpiller och har fått järnpiller av doktorn) men har ändå försökt att sysselsätta hundarna och träna litet med Quandi. Det går bra, men jag har lite problem med framåtsändandet. Hon behöver mycket retningar framåt, för att det skall fungera. Jag måste nog också lägga på lite dominans (enligt Sven Järveruds metod). Uppletande och vittringsövningar går bra. Hon är också duktig på att plocka upp saker. En dag tappade jag en rundfil till motorsågen. Den är bara några millimeter tjock, men hon plockade upp den höll fast den och kom till mig. Vi skall anmäla oss till hkl. spår som går här på Öland i slutet av april. Den 9 maj åker Lasse V och jag med hundarna på träningsläger i Hällefors. Det skall bli skönt att komma ut och träffa hundfolk från nästan hela Sverige. Örnarna jag skrev om ser jag varje dag. De håller till över Grankullaviken nedanför vår strandtomt. De kommer nog att häcka här i närheten. Snart kommer också fiskgjusarna och lärkfalkarna. Det är mycket intressant att se deras jakt och flyguppvisningar. I morgon skall Ann-Margret och jag elda upp en stor ris och skräphög. Jag skall också kolla hur långt grävmaskinen har kommit med schaktet av våtmarken. Det är en riktig bamsemaskin som började i veckan med grävningen. Dammen är nästan klar och det ser bra ut. Som en liten insjö med ett par öar. På måndag kommer länsstyrelsen och besiktigar. Nu är klockan snart ½ 1 så jag får väl äta lite yoggi och ta en halv sömntablett. När jag krupit ner i sängen kommer hundarna och skall kela god natt. Då är det konkurrens om husse. God Natt!

 

 

Torsdagen den 7 februari

 

Det är nu flera dagar sedan jag skrev i dagboken. Anledningarna är flera. På vår strandtomt skall det bli en våtmark på ca 2500 m2 som skall fungera som en kväve och fosforfälla för det vatten som kommer i kanalen från byn. I somras jobbade jag en del åt Länsstyrelsen med avloppsinventering och annat som ingår i projektet ett levande kustvatten. Det är ett leaderprojekt och Länsstyrelsen och EU står för kostnaden. Den skog som fanns på den blivande våtmarken tog ett par skogshuggare ner. Det blev massaved och långved (3 meters.) Jag började för några dagar sedan såga långveden till meterved. Det är grov al och tall och det är nog ca 75 m3. Det är ett tungt jobb och jag blev mycket glad, när de två bönderna i byn erbjöd sig att hjälpa till. Det kom 3 man i går (onsdag) med två traktorer, motorsågar, vedklyv och en stor vagn. Vi hann med nästan hälften av veden och jag fick också den hemkörd. Om någon vecka kommer de tillbaka och då tar vi resten. Eftersom jag har släppt till marken gratis, så ville bönderna hjälpa mig med veden. Bra grannar --- Eller hur? I dag har jag börjat stapla veden på vedbacken. Den skall sedan täckas med plåt och får torka i minst ½ år. I eftermiddags var jag ute med Quandi och tränade. Vilken lycklig hund! Hon höll på att explodera av glädje och arbetslust. Tungapporten lade jag ut på 10 meters avstånd och det blev en 10:a. I framåt-sändandet använder jag en tunn lina (diameter 2,5 mm och 15 meter lång) Hon lyder på sakta och jag har bra koll på avståndet. Ställandet ser ganska bra ut. Jag använder kommandot stopp och kastar en boll bakom henne. Hopp, skall och kryp går också någorlunda. Vi hoppas att det skall fungera bra, så vi slipper att skämmas när vi kommer till SBS läger i Hällefors 9-11 maj. I dag kom örnen igen över trädtopparna. Jag undrar hur länge vår katt skall klara sig? När jag senare åkte till affären i Byxelkrok, såg jag tre örnar som seglade i uppvindarna mellan stranden och landborgen (Neptuni åkrar) De här örnarna har jag följt i flera år. De hade bo bara ett par kilometer från vårt hus.

 

 

30 januari

 

Förra onsdagen den 30 jan. var vi till veterinärstationen med Esto och Eska. Där tog de blodprov som skulle till SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) Blodet skall användas i ett forskningsprojekt som heter hundgenprojektet. Forskarna vill hitta gener för att bekämpa olika sjukdomar. Också människan kommer att få nytta av denna forskning eftersom hunden och människans genuppsättning är mycket lika. Hundarna skall vara minst 8 år och friska eller ha haft någon sjukdom. Eska är frisk (vad vi vet) men Esto har fel på bukspotkörteln och sköldkörtel och han har haft både borelia och i elischia. Han går på medicin men konstigt nog är han både pigg och glad och ser fin ut i pälsen. På tal om hundar som man tror är kärnfriska, så tycker jag det är kusligt att de ändå kan ha skadade gener som kan ge upphov till defekter för avkomman. Tyvärr så finns det inga tester för många av dessa gendefekter. Det är ett oerhört stort mörkertal och uppfödarna famlar i blindo. Mycket kan kontrolleras genom avelsdata och tester men inte allt. Kanske kan forskningen på SLU och i USA rätta ut några frågetecken.Själv var jag på läkarstationentorsdagen den 31 jan och lämnade blodprov. Det kan finnas järnbrist eller något annat som gör att jag är trött, men trotts det ändå inte kan sova. Jag fick för resten sömnpiller av doktorn och i går kväll tog jag ½ tablett och sov ganska bra. På morgonen kände jag mig utvilad. Förutsättningarna är ganska bra att kunna orka med både veden och hundträningen. Till helgen kommer för resten Monki och Håkan till sin stuga i Byxelkrok. Då får jag, Lasse och Ola sällskap av Monki och hennes schäferhane Igor. För en gångs skull kan vi valla en uppletande ruta ordentligt och ha figuranter till framåtsändandet. Vad bra!!!

 

 

Lördag den 26 januari

 

På morgonen gick jag ett spår åt Anna-Greta och hennes schäfertik Birka. Jag snitlade spåret för säkerhets skull och det var förståndigt, för redan efter 50 meter så sprang älgarna framför mig. Efter 1 timma släppte Anna-Greta på Birka. Det gick dåligt eftersom det var älgvittring och älgskit överallt men glädjande nog hittade Birka alla pinnarna och slutet. På förmiddagen kom resten av mitt träningsgäng och i dag var också fruarna med. Så här års har det aldrig varit så mycket folk och tränat hund i Grankulla. Vi gick igenom appellklassen och lägre klassens moment, men vi koncentrerade oss mest på linförigheten och då på hur man går och rör sig. Bestämda starter och halter, många vändningar från stillastående till vänster, till höger och helt om och korta transporter, bara några steg, innan något händer. Det måste också vara rytm i förarens sätt att gå. Hunden är ju oerhört känslig på sådana signaler och hund och förare måste vara koncentrerade varje sekund. Under längre transporter finns större risk för att koncentrationen släpper och det blir slarvigt och med felinlärningar. När lydnaden är bättre, då kommer de längre transporterna och även kommenderingarna av flera olika (tävlingsledare) På eftermiddagen blev det dåligt väder, snöblandat regn och otäckt gråkallt. Vi frös ordentligt och då var det skönt med värmen inomhus och gott med kaffe och med vetekrans och Ingmaries hembakade sockerkaka.

 

 

Fredagen den 25 januari

 

I dag när jag stod på vedbacken så kom en örn seglande över trädtopparna. Den stannade till och spanade ner mot marken. Jag blev rädd att vår katt var i närheten. Jag kom ihåg när morfar berättade om det som hände för många år sedan. När han såg hur örnen flög iväg med deras vita katt. Jag kom också ihåg när örnen tog en tax, som var ute på jakt här i närheten. När husse gick i riktning mot den plats där drevskallet tystnade hittade han örnen som just höll på att äta upp hans hund. På eftermiddagen tog vi emot en inackordering. Det var en jättestor strävhårig vorsteh Ricci på 10 år. Hans husse och matte skulle åka till Tyskland under en vecka. Ricci är en fruktad katt och rävdödare. Hans skall är skräckinjagande. Esto och Ricci drabbar ofta samman på vars sin sida om sovrumsdörren. Då får man återigen reagera som Cesar Millan för att få ordning på gossarna. Jag behöver väl inte tala om att våra spegeldörrar inte längre är så fina. Men ännu är det i alla fall inte hål i dem. Ricci och vi kommer bra överens och i själva verket är han inte så skräckinjagande utan en stor och ganska charmig klumpeduns med massor av energi. Vad det gäller Quandis framåtsändande så gör vi det nu från fritt följ. Hon går ut fint och saktar ner på (sakta) men antingen för lite eller för mycket och ibland stannar hon. Det tar säkert tid innan momentet blir någorlunda bra.

 

 

Tisdagen den 22 januari.

 

Det är spänt mellan våra tikar. Eska är 8 år och är ledartik i kraft av sin ålder och erfarenhet. Quandi är snart 4 år och försöker på alla sätt provocera Eska. Quandi är så elak att Eska ibland drar sig för att gå ut, om Quandi kommer ut först. När de väl kommit ut så är Eska högre i rang, men när de skall gå in igen, så beter sig Quandi återigen som ett odjur. Då kan det lätt bli alvar och slagsmål. Ibland kan de gå med stela ben och rest ragg och spänna upp sig mot varandra. Kommer jag i närheten så växer Quandi i självförtroende, då får jag bete mig som Cesar Millan och säga till dem på skarpen. På kvällen när jag gått och lagt mig, är det mycket viktigt för dem att kela med husse. Pratar jag med den ene så kommer den andre ögonblickligen. De bevakar varandra varje sekund. Det är konkurrens om att få ligga bredvid husses säng. Det går bra att klappa dem samtidigt och ge dem något gott på ett fat. Då är det inga problem. Har husse bestämt reglerna och givit dem lov så är det OK. I bilen kan alla 3 åka samtidigt utan mellanvägg. Tack vare att vi har haft en naturlig flock, har vi haft tillfälle att studera hur de kommunicerar med varandra och det har varit mycket lärorikt. Det är Esto som är flockledaren. När det gäller visar han vem som bestämmer. Han kan trycka ner tikarna ordentligt om det behövs, men för det mesta räcker det med en blick eller ett svagt morr.

Att Quandi fått bra minnesbilder av tungapporteringen är tydligt. Vi gick händelsevis förbi platsen där tungapporten låg och då var Quandi kvickt framme och tog den och kom till husse. Då blev husse glad.

 

 

Söndagen den 20 januari

 

 

Jag skall försöka skriva några rader, även om jag är totalt utmattad av förberedelserna för att kunna skriva. Hemsidan går efter ett program som heter Kalas Sitemanger. Det är dyrt och för mig totalt odugligt. Ann-Margret får alltid rycka in och hjälpa mig, men också hon får trixa länge för att skiten skall fungera. Att skriva är ingen konst, men man är begränsad till ett 20 tal rader på ett textblock. Till hösten skall vi skaffa ett annat hemsidesprogram. Jag behöver råd av några av de proffs som finns på nätet. Jag försöker träna med Quandi litet varje dag men det finns också massor annat att göra. Den gamla vedhögen av grovt bryggtimmer (flerhundraårigt och med massor av spik och stora bultar) är jag nästan färdig med. Det sämsta brännde jag upp i fredags. Det blev en riktig brasa och glödhögen brann i mera än ett dygn. I går lördag blev vi mycket överraskade. Vi är ju ganska isolerade här uppe på udden, men vi har bra kontakter från mera än halva Sverige. Det var Daisy och Lars Persson från Skåne som kom på besök. Lars hade slutat sitt jobb som byggverkmästare och börjat på F 17 i Ronneby som dressör för flygets hundar. Lars är en av Sveriges skickligaste hundförare. Hans förra hund Talwegs Gnista tillhörde i flera år den ypperst eliten i Norden. Daisy är känd som den där lilla tuffa tjejen med de jättestora rottisarna. Nu har bägge nya hundar, en schäfertik (Lars) och en schäferhane (Daisy.)I dag Söndag kom Lars med Lukas och Freija. Ola med Sava. Och så jag med Quandi. Vi började med platsliggning med skott. Sava reagerade på första skottet och Freija på att pistolen klickade. Det behövs mycket mera skotträning i andra situationer t.ex vid vanlig rastning i skogen eller på långt håll vid skjutbanan. Också budföringen måste tränas mycket, mycket mera. Freija var duktig men skall budföringen sitta, så den fungerar perfekt på tävling, så får man träna till förb....Det är ju bekant att av 10 ekipage på en tävling, så är det kanske högst 5 som klarar det. Efter budföringen gick vi igenom lydnaden. Ett ekipage i taget. I lydnaden finns det alltid en massa saker som går att göra bättre. OBS även för mig. Det vanligaste felet är att föraren inte kan gå. Det blir felaktiga, osäkra signaler till hunden. Starten och halterna kommer osäkert och för obestämt. Vändningarna orytmiskt och ofta med fel ben. Att gå med en hund är som att dansa. Det måste vara bestämd rytm i rörelserna. Ett bra sätt är att föraren går utan hund och tänker igenom varje steg. Då blir felinlärningen med hunden mindre. Kontakten och koncentrationen måste också vara på topp både hos hund och förare. Efter lydnaden gjorde jag högre klassens moment träningsmässigt men med kommendering. Quandis koncentration måste bli bättre, när någon kommenderar oss. Inkallning med stå sitter inte ännu. Quandi lägger sig i stället. Till sist gjorde Ola och jag uppletande i en motvindskorridor. Både Sava och Quandi skötte sig perfekt.

 

 

16 Januari 2008.

 

Nu är det flera dagar sedan jag skrev i dagboken. Det har inte hänt så mycket men vi har tränat litet som vanligt och det har gått bra. Vi har cyklat nere vid Östersjön och gjort småturer i skogen. Problemet är dataprogrammet. Jag är dålig på data och i det här programmet, måste man skriva i små textblock och det får bara vara omkring 20 rader i varje block. Helt ideotiskt. Ann-Margret får fixa något annat program, så att man kan skriva utan att behöva räkna raderna och orden. I dag träffade jag och Quandi, Lasse/Ffeija/Lukas och Ola/Sava vid Hagskog. Hagskog är ett stort skogsområde som påminner mycket om Norrlandsskogarna. Det trodde ni inte om Norra Öland? Sava och Freija fick lägre klass spår. Quandi ett Högre med påsläpp ett 30 tal meter från spåret. Lukas fick ett längre tjänstehundspår. Spåren gick bra. Quandi gjorde ett perfekt upptag. Hon kollade noga åt vilket håll spåret gick och bestämde sig sedan snabbt. Hon tog också alla apporterna och slutet. När vi kom hem tränade vi vanlig apport, tung apport, hopp, kryp, skall och framåtsändande allt gick bra. Det är inte färdigt än, men det hon gör gör hon helt rätt. Det finns säkert en del små detaljer att rätta till, som inte jag ser och ingen annan heller, eftersom der inte finns någon annan. Det är ett mycket stort problem att man nästan alltid är ensam. På Söndag blir det bättre då kommer Lasse och Ola hit.

 

 

8 januari 2008.

 

I dag är det nästan vår i luften. Ett par grader varmt och lätt duggregn. Jag har på förmiddagen kämpat med de stora tunga virkesbitarna med alla bultar och spik. Det blir en hel del ved men den är alldeles för fet nästan bara töre. Det blir mycket sot i panna och skorsten. Egentligen har jag inte tid med hundarna, men jag måste ut med dem i alla fall. Att motionera hundarna tar tid och jag vet att de flesta av Sveriges hundar får alldeles för litet av både fysisk och psykisk aktivitet. Här hemma har vi det bra förspänt, eftersom vi har miltals med fina cykelvägar i kronoparken och längs Östersjön. Att gå med hundarna blir inte tillräckligt, så det får bli cykeln så länge det är barmark. I dag var Quandi och jag nere vid Östersjön. När vi kom hem var det nästan mörkt, så träningen blev bara ett framåtsändande, apportering och hopp. I går provade jag tungapportering för första gången. Jag hade planeraqt att utnyttja Quandis stora kamplust och att ladda henne innan. Det behövs bara att jag går fot några meter och gör ett par vändningar. Säger jag sedan varsågod (hopp och lek) så exploderar hon. För det mesta blir hon som en upptänd skyddshund och vill hoppa upp och ta tag i husses arm.(Obs. jag har alldrig tränat skydd) Eftersom en flockledare inte skall bli attakerad på det viset, säger jag till henne och då far hon in i skogen och tar tag i en 3 till 4 meter lång gren eller försöker slita upp en buske med rötterna. Alltså fot några meter med Quandi och så slängde jag iväg tungapporten så långt jag kan. Quandi får kommando och far ut och tar apporten som om det varit den vanliga av trä. Jag rör mig något bakåt och Quandi kommer och överlämnar tungen till mig. Min planering hade fungerat.

 

 

5 januari 2008.

 

I dag är det lördagen den och Quandi har bara varit ute och kissat och bajsat. Vi har en stor inhägnad tomt, så vi kan släppa ut hundarna direkt. Vädret har varit kallt och ruskigt och så var det ju skidtävlingar på TV. Det kan vara skönt att sitta inne i värmen och dricka julglögg och se hur det går för svenskorna/svenskarna. I morgon skall vi fortsätta med övningarna. När det gäller sättet att belöna hunden, så måste man ha klart för sig vad man gör och hur hunden reagerar. Har man varit med så många år som jag, så är det lätt att fastna i ett slentrianmässigt beteende. Förr gjorde man så eller så därför att de som var mera erfarna gjorde på ett visst sätt. Under de sista årtiondena har sättet att träna hund förändrats mycket. För det mesta till det bättre. Därför vill jag ha yngre men erfarna instruktörer till de träningsträffar vi anordnar för våra valpköpare. Själv tänker jag hålla mig i bakgrunden och plocka ut det som jag kan ha nytta av. Eftersom jag under många år varit ganska ensam med min hundträning, så har jag inte blivit så påverkad av "hur andra gör" utan försökt tänka själv. Jag har också studerat flera hyllmeter med böcker om hundar och deras beteende. Jag skall försöka redogöra för vad jag kommit fram till.

som vanligt, men någon vansinnig rusning blev det inte. Hon gick att påverka med rösten. Hon saktade ner på kommandot sakta och hon lydde på vänster eller höger. Farten var precis lagom. Vi cyklade ner till sjön (Östersjön) och hem igen. Vad har vi lärt av ovanstående övning? Tag hänsyn till vilka egenskaper din hund har. Har den mycket jakt och kamp som Quandi, så påverkar alla rörelser beteendet. Tänk efter om det är bra, att kasta för mycket bollar, kongar eller trasor till en sådan hund. Det kan vara som att kasta bensin på elden. En lugnare belöning kan vara mycket bättre. Det första som man måste lära sig är att en hund är en hund och vilka lagar som gäller i deras värld. Har man flera hundar så lär man sig läsa deras språk. Och har man valptikar, så ser man hur de behandlar sina valpar och hur de övriga medlemmarna i flocken tar del i valpskötsel och uppfostran. För oss är det bara att lära av hundarna och tillämpa det i vår uppfostran. Det gäller att bli så bra ledare som möjligt. Under min tid har jag haft flera hundra elever och för de flesta har ledarskapet varit för dåligt. Då hjälper det inte hur bra de senare blir på att belöna med godis, bollar, kamptrasor, kongar mm. Ledarskapet är det viktigaste. Är förhållandet mellan husse/matte det rätta, har hunden respekt för dig och lyssnar på vad du säger. Hunden ser också noga på ditt kroppspråk. Allt detta kan du utnyttja när du lär hunden något. Att beröm skall komma exakt i rätt ögonblick är ju självklart (positiv förstärkning) Detta gäller all sorts belöning. En belöning som lätt blir bortglömd i det moderna sättet att träna hund, är flockledaren själv. Flockledarens röst och kroppspråk finns ju med i alla situationer. Är du en bra flockledare så betyder den allt för hunden. Godis, bollar, kamptrasor mm. blir som en extra belöning. Din röst blir som ett kvitto för hunden att den gör rätt. Skulle du behöva korrigera hunden med nej, så fungerar det också. Flockledaren i hund och vargflocken påverkar ju sina medlemmar med en blick, litet morr eller bara genom kroppspråket. På tal om rösten så märker jag ofta hur galet folk använder den. När hunden lyckas berömmer föraren med att skrika i falsett. Men någon känsla av gillande och värme finns inte. Orden bra, duktig förstår inte hunden om inte tonfallet är det rätta. Hunden bli upphetsad i stället. Om du har den rätta kontakten med din hund, så kan du viska till den. Gör ett experiment. Hunden ligger på golvet i vardagsrummet. Den är helt lugn. Den kanske nästan sover. Du är i närheten och tittar på din hund. Du fylls av värme när du ser din älskade vän och säger mycket tyst och med äkta värme i rösten "Vad du är fin". Vad händer? Jo hunden kanske öppnar ett öga och så hör du hur svansen dunkar i golvet. Säger du mera så kommer den och vill kela. Det verkar som om man t.o.m kan påverka sin hund med tanken. I varje fall så är hunden obegripligt känslig för dina signaler. Det är ju på så vis som den kan varna dig, om du lider av någon sjukdom. Ledarskapet och den här känsligheten utnyttjas alldeles för litet, när vi tränar hund. Det är för mycket av mekaniska saker och mänskliga godisautomater. Mitt råd blir--lär dig hundarnas språk, tillämpa det och träna upp din emotionella känslighet.

 

 

4 januari 2008.

 

Det är 1 gr. kallt och ca 1 cm med snö. Luften är mycket fuktig och det blåser ganska hårt. Detta gör att det känns otäckt kallt. Nyårshelgen har varit lugt. Grannen firade med ett praktfullt fyrverkeri. Våra hundar var för säkerhets skull inne och de reagerade inte alls och det är skönt. Under de här dagarna har det bara blivit de vanliga skogsrundorna och inte så mycket hundträning. Quandi och jag har övat framåtsändande, kryp, apportering och hopp. Min träningsfilosofi är att planera noga och att öva mycket lite. Bara en lyckad övning i ett moment eller delmoment sedan är det slut. Kryp t.ex bara ett steg och så stopp och belöning. Nästa stegring blir två steg och belöning o.s.v Quandi är högt tempererad, därför måste man ta det mycket lugnt annars exploderar hon. Framåtsändandet gör jag med i förväg utlagd lina (som så småningom slopas) och precis som momentet före, men jag har bytt ut kommandot mot framåt. Hon går ut bra och lyder på kommandot sakta och efter några meter stanna. Framåt igen och inkallning efter ytterligare några meter. Jag kan också låta henne springa fram till kamptrasan som är upphängd i en buske. Hur jag skall göra ser jag på henne. Det gäller att hon får rätt mängd motivation. I hoppet gäller det att få henne att hoppa lagom långt ut från hindret, innan hon får kommandot sitt. jag provar med några olika metoder, kamptrasa, boll mm. Momentet inkallning med stanna är lättast att öva innomhus.

All text o fotografier på bodavinden.se skyddat av copyrightlagen

Väder Grankullavik

                               

 

  Välkommen till familjen Lindholm   bodavinden.se ©2012